Jag sitter på en köksstol i ett stort sparsamt möblerat rum med ryggen, det snaggade bakhuvudet och nacken mot den öppna ytan av golv, taklampa och luft. Skjortkragen är nedvikt och undertröjans halslinning är sliten. Jag blundar, knäpper händerna och noterar förvånat att min röst låter samlad och märkbart varm när munnen plötsligt säger det enda den ska och det enda den kan: kom, kom och håll i mig kom och håll om mig. Min natt har varit ljuvlig: i den har kvinnor med starka ryggar legat med mig, några av dem minns jag, andra är mina arbetskamrater. Jag har haft hela handflatorna på deras ryggar medan jag glidit in; i först hon, sedan hon och så i henne. Nu är det elvakaffe och jag vill helt apropå ringa min mamma, som från ingenstans.
*