Hejdar grannbonden som är ute och plogar snö med sin traktor.
-Hej, kolla här! ropar jag genom snöyran och sträcker upp handen mot traktorhytten.
Han stannar traktorn och öppnar sidofönstret.
-Vad har du hittat? frågar han nyfiket.
Jag öppnar handen och visar upp ett pyttelitet ägg.
-Mina hönor har börjat värpa! Jag har hittat mitt första ägg! utropar jag exalterat.
Bonden tittar på det lilla ägget som ligger där i min handflata, och så tittar han på mig.
-Jaha, du, säger han bara.
-Det är så fantastiskt! fortsätter jag.
-Joo, det är ju bra, tycker bonden.
- Ljuset har återvänt och mina unghöns har börjat att värpa! Det innebär att det snart är vår, fortsätter jag min ägglektion med ansiktet fullt av snöflingor som smälter på mina upphettade kinder.
-Bra, bra, upprepar bonden och tittar återigen på mig.

Anar jag inte ett litet roat småleende där i bondens ena mungipan?
Plötsligt slår det mig att han är barnfödd här på gården och har plockat ägg ur reden sedan han har kunnat gå.
Nu är han i 80-årsåldern.

Försiktigt sluter jag handen om ägget, vinkar hejdå och jag dansar vidare genom snön med mitt lilla ägg.

Det är fortfarande ljummet!