Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Detta är en text som jag skrev 2010... akvarellen är i blått, gult och rött som en illustration till detta. Orsaken till publiceringen är hur andras illdåd fått mig att må just illa... Jag överväger därför att sluta skriva på poeter.se...


Den smala vägen – är den långa vägen

 


Stunder som kom och som gick... ... ... 
Kickar som kickar till och som kickar ifrån...

Dagar av tystnad – flera i sträck... ... ...
När de blir staplade på varandra... ... ...
Framkallar skräck en ensamhetens paniska dunkel...
En tom gammal stuga härbergerar endast lukten av mögel och gammal jord.

Sanddoften efter ett stillsamt regn som fallit...
Regnet som föll efter en lång torrperiod...
Hur ska en människa orka lyssna till varje liten droppes fall?
Eller alla vackra fåglars sång... ... ...

Känn lövens mjuka grönska mot ditt eget sinn...
Sinnet som tyngts ned och tiden som kommit ur led...
Hur närmar sig en människa sanningen om sitt eget jag?
När är det dags att gömma sig eller stapla dagar av tystnad?

... ”Om tårstenar vägblockerar sorgbitterfeghetens självdödande omgrepp och sistkyssens omkrampande farvältag kväver sista kärleksandetaget – fly! – fly! – innan du förtas”...

I mellanrummet står hon och väger...
stillsamt tummande på kavajslaget...
Mellan nu och då pendlar tankarna... ... ...
Skuggorna blir allt längre nu - stämningen verkar tryckt - tiden är ur led...

I stillsamheten väntar hon sig att mellanrummet skall upphöra...
Hon väntar sig att tummandet skall upphöra... ... ...
Att skuggorna skall upphöra att falla över henne ständigt...
Att tiden skall upphöra att stå stilla... ... ...

I skuggorna blir hon alltjämt fast och fånge...
Skuggorna sluter tungt kring henne till trots att...
Hon utstrålar ett vitt starkt ljus som berör alla...
Kvävd, tillintetgjord och allt mer rädd för sitt eget ljus – hon famlar...

Vitt starkt lysande nattljus 
får alla nattens flygfän att dras till det
Likt hennes starka vita ljus 
drar hon skumma dunkla skuggfigurer till sig...

I en lektanke utspelar sig stundom möten som hon aldrig vågade sig på....
Möte med blicken – längtan – att säga Hej! till en främling...
Att få ett leende tillbaka... ... ... Känslan att ha en riktig vän som vill henne allt väl...
I lektanken kan hon göra allt som hon aldrig annars vågar, tro det finns en riktig vän som aldrig ska svika henne någonsin... ... ... 

Han ser åt hennes håll – hon möter hans blick... ... ...
De ler till svars mot varandra i samma andetag...
Hon frågar honom vart han är på väg...
De följs åt en kort bit på den smala vägen – som också är den långa vägen...

I lektanken är allt en lek - I allvarstanken är allt på allvar - Önskan om att allt vänligt människor tycks vilja henne vore sant. Att allt vackert och fint inte bara var en lek utan på riktigt – på riktigt... ... ...

En gång i framtiden tänker hon - att hon skall våga sig på att tänka 
en riktig äkta tanke – en allvarlig lektanke – en lekfull allvarlig tanke
en verkligt lekfull verklighetsanknuten tanke – utan att rädas...

Verkar i det tysta gör hon – ingen ser henne förutom vissa...
Längtans blåablomma – låt henne till mig komma...
I mörka natten vill jag berätta för henne att hon sprider ljuv musik...
I mörka natten vill jag att hon skall veta hon är välkommen hit...

Hennes energi har setts flyta förbi... ... ...
Strålande är den blåa lågan från hennes av egen kraft, nattbelysta stig...
Min kind mot hennes – leder du mig? frågar hon – leder du mig genom natten
En dagblind – jag? – hur skall jag kunna leda dig – det är du som är ljuset... ... ...

Hon såg endast det ljus hon speglade genom mig...
I tron var hon att det var mitt ljus och inte hennes...
I tron var hon att hon var mörk – vem hade lärt henne så fel?
Vad vill hon med detta mena och lära mig? ... ... ...

Jag såg endast det vitblåa ljuset i hennes klädedräkt...
Vad vill detta mena och lära mig?
Att vad vi ser eller upplever inte alltid är vad det synes vara?
Jag minns henne för min syn – hennes längtan att gå längs en upplyst stig – och följa den till dess slut... ... ...

Du längtans blåa blomma – så bar du också färgen röd...
Nu förstår jag vart värmen du gav härstammade ifrån...
Nu känner jag – nu känner hon – nu vet hon – nu har hon förstått...
Nu vi båda förstår källans glöd...

Ett tillstånd av insikt – en stilla reflektion av vikt...
Se! Se er omkring och låt er inte luras utav det första intrycket...
Längtans blåa lysande blomma är ursprungligen röd...
Se hennes hjärta! Se hennes värme! Känn hennes glöd!

Gå med henne längs den smala vägen – följ henne till dess slut...
Känn med henne de vindlande förtvivlande outsägliga vissa...
Led henne in och ut ur ditt vara – in i gemenskapen och vänskapen...
Den smala vägen är vinglig och lång att ensam vandra...

 




Prosa av Solstrale VIP
Läst 34 gånger
Publicerad 2020-10-27 08:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Solstrale
Solstrale VIP