Jag fick ett hockeyspel i julklapp för några år sedan. Du vet ett sådant där som ett medlemskap i en klubb på internet. Där en själv är en av deltagarna i en cup och de andra medlemmarna skall kunna möta varandra för att vinna en sorts seger eller i vart fall placera sig helst någon annanstans än sist. Jag har funderat på några saker sedan dess. Jag gick inte med genast i själva spelet, det går att 'se och lära' litet vid sidan av sådär, se hur det går för just det lag jag själv skulle ha kunnat välja att vara med i. Ja, sedan efter ett par månader gick jag med då. Jag valde just det där laget som jag tänkt mig att vara med i. Det fanns ett så kallat medlemskap som kostade kanske 750 kronor eller så, vilket jag accepterade. Det gällde ju ett helt spelår och så fick jag som sagt 'vara med', om än det var via en skärm och så hade jag att lära mig själva kontrollen då. Den var med i paketet som jag fick i present. Valet jag hade var att vara med 'på riktigt' och som kunna påverka resultat, träning och så vidare. Jag fick mig tilldelad en liten hejarklack bland publiken som skulle hålla just på mig. Det var deras uppgift att heja fram mig till att prestera. För att det skulle vara så verklighetstroget som möjligt fick jag ibland sitta på bänken, vara sjuk eller få 'idrottsskador'. Litet olika så där, men mesta tiden var jag utklädd och i spel. Ja, eller min karaktär i vilket fall. Det var ju inte i mitt eget 'jag' som jag var med på planen utan jag hade ett spelarnamn, ungefär som Anders Andersson eller så, bara att det var ett amerikanskt namn. Det var ganska så roligt att få honom, spelaren alltså, att röra sig sådär som mina kontroller på panelsen rörde sig efter mina egna rörelser på fingrar och händer. En sak jag som sagt undrade en smula över, var om det bara var laget som hade ett visst antal spelare och så gånger det antal lag som var med i serien. Låt säga tjugo gånger tjugofem, bara för att ta ett exempel. Då kunde det ju bara vara det begränsade antalet spelare med i spelet, ja deltagare alltså. Var det så? Eller var det upplagt på något annat sätt? Jag fick ingen rätsida på det där och i butiken visste de inte heller. Ja, så var det det där med medlemskapet också. Om jag nu fått medlemskapet i present, hur kunde det då kosta 750 kronor att vara med under ett spelår? Jag visste inte hur jag skulle kunna tolka det där och jag ägnade mig åt att tänka på saken även på arbetsplatsen. Jag fick en del underliga blickar ibland i personalmatsalen. Men även på kontoret verkade jag som drömsk stundom. Jag skötte mitt arbete och så, men ibland blev det en paus i arbetet, som på fikarasterna och om förarbetet var försenat, så det uppstod en sorts väntetid, så funderade jag på 'saker och ting' och det där om spelet var en av dessa tankar. En dag under lunchen kom jag på mig själv med att stirra på en annan människa, bara att jag egentligen inte såg annat än någonstans mitt i luften. Jag blev i min tur stirrad på och så märkte jag det även. Det var en människa som satt vid bordet framför mitt eget. Personen kom fram till mig och frågade litet fräckt sådär vem jag trodde att jag var. Jag förstod först inte, men så efter att ha talat med varandra ett slag, så bara slank det ur mig. Att jag fått en present och att det var ett spel. Som jag lockats att spela och fundera över. Det var så spännande att spela att jag inte längre såg de program i teve jag brukat titta på. Serier och långfilmer och så. Sedan kom den andra personen med den där som lätt försmädliga frågan som kom mig att se rött, jag rodnade förstås och bara blev som alldeles tyst. Frågan var som en sorts chock för mig och jag blev som såväl alldeles ifrån mig av möjligt löje. 'Du vet väl om att du spelar mot en dator?'



(Fullkomligt onödigt tillägg. Personen i novellen och den som skrev texten är inte släkt med varandra. En del läsare får för sig så mycket, bry dig mer om vad du själv får för dig att tro samt tycka.)