Innerst inne var ingen dålig nog för honom.
Han glömde ofta diagnosen, namnet på den, men den gjorde honom extremt ful. I spegeln alltså. Och även om han dubbelkollade. Eller ”tittade objektivt”.
Oskuld var bara förnamnet, brukade han tänka skämtsamt, med distans till saknaden.
Knappt ens i drömmen lät han sig beskådas.
Objektivt, flinade han.
”Dysmorfobi”, kom han på, ihåg, log skev mot speglingen i Buttericks skyltfönster.