korthetens mantra stirrar blint in i tidens förbannelse
och lockar fundamentet att återuppstå ur sin egen aska

förlåtelsegrått i hällregnets minne,
sliter loss de få lemmar som vill vara kvar
och lämnar alla händelser som skulle
ha målat en stilleben av onaturliga motiv

lämnar bara vägen jag vandrar på
när svaret omvandlar frågan
och solljuset bryter igenom den milstjocka dimman

just då tar jag den utsträckta handen
och flyttar stoltheten till ett prissatt förlåt

för att bevisa att värdet är större
än alla betydelser i välden