Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Regnmolnet

Precis som mina ögon bekräftar att hösten är på väg omringas jag av ett mörker. Ett tätt, tungt mörker. Mina tankar blir till ett regnmoln som ständigt hänger över mig. När det börjar åska förlamas jag av blixtarna. De lirkar sig in i mina tankar och plockar fram det svagaste i mig, tar fram mina största trauman och spelar allt på repeat tills inget annat får plats i mitt huvud.

När blixten förlamat mina tankar kommer regnet och förstör alla mina chanser att fly härifrån.

Mina öron blir fyllda av allt regnvatten och jag tappar förmågan att höra. De tröstande orden kommer inte fram. Molnet vill inte att jag ska höra.

Så fort jag öppnar min mun fylls den med vatten och jag kvävs. Försöker jag säga något blir det värre. Molnet vill inte att jag ska bli lyssnad på.

När jag öppnar ögonen slår de tunga regndropparna mot mina blodsprängda ögon och som en reflex stänger jag dem. Molnet vill inte att jag ska se.

Molnet brukar blåsa bort efter ett tag och ersättas av en sol, men nu lyser ingenting. Dagarna flyter ihop och livet blir en gråzon. Ingenting känns rätt, ingenting känns fel. Allt blir ingenting, ingenting blir allt. Det blir svårare och svårare att skilja på drömmar och verklighet.

Regnet börjar smattra mot min hud och jag är fast i en låda av glas. Jag skulle kanske hinna krossa glaset innan jag drunknar. Men jag orkar inte. Tankarna om en evig vila ger mig tröst och jag välkomnar mitt öde.

Molnet kommer att bli min sista syn.




Fri vers av Maskrosfläckar
Läst 126 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2020-10-29 19:03



Bookmark and Share


  Syrran77
Starkt, tungt och framförallt väldigt bra skrivet.
2020-11-07
  > Nästa text
< Föregående

Maskrosfläckar
Maskrosfläckar

Senast publicerade
Din spegelbild.
Regnmolnet
* Se alla