Jag går in på kyrkogården under den grå himmelen. Längs med stigarna och runt gravarna brinner det ljus. På stentrappan in till kyrkan står en präst och räknar på sina fingrar. Klockorna börjar ringa. Jag vrider på huvudet och ser en korvgubbe som med sitt redskap kniper om en ljusgrå korv, han betraktar den, den ser lös ut, han vrider på den och lägger tillbaka den i sitt spad. Det har börjat bildas en liten kö till en kvinna som står bakom ett bord med en pumptermos och pappersmuggar med handtag på. Jag drar mig åt sidan, står stilla en stund, betraktar korvgubben och tänker att han verkar både valhänt och ledsen och jag vet att jag hittar på och att min tanke är fri och jag går sakta därifrån, förståndigt för att inte halka på buktig gatsten med blöta lönnlöv. Tänker lillgammalt bestämt innan jag börjar gå att de döda nog inte känner gemenskap med varandra, trots att deras benbitar beblandar sig. På min väg hem ligger en gubbe utanför en färgbutik. Bredvid honom står en rakryggad kvinna. När jag kommer närmare tycker jag att gubbens kropp verkar bakvänt vriden och att hans ena ben ligger i en konstig vinkel, som vid sidan om resten av hans kropp, där han är placerad tätt nära husfasaden, som inkilad mellan trottoar och hus, och jag ser bara en arm. Så jag frågar om han har fått hjälp och kvinnan svarar raskt att det har han, ja, det har han, och hon låter glad, nästan käck. Gubben vinkar med sin lediga hand som vore han involverad i ett helt vardagligt litet småprat med en granne. Jag böjer mig ner och bjuder på snus.
*