Kommer ihåg den där första gången. Spänningen när jag väl bestämt mej. Jag gör det, inte kan det vara så farligt. Vad är det värsta som kan hända. Att jag mår bättre, sämre kan det ju inte bli. Den omedelbara belöningen. Tre komentarer inom loppet av några minuter. Wooow, jag finns. Något där ute gillar mej. Det här vill jag ha mer av, vad var det jag sa. Inte kan det bli värre. Oj då, här verkar det finnas flera som är precis som jag, ta mej tusan har jag inte hittat en familj. Dom älskar mej allihop. Inte kan det vara fel att tillbringa tid tillsammans med sin familj. Att sjukskriva sig för ett högre syfte känns faktiskt helt rätt. Jag är ju faktiskt en del av dom som vill förändra världen med poesi. Det är vackert. Kanske det kan bli lite mycket ibland. Och gör jag detta hela tiden med ädla motiv. Njaee, kan hända att bekräftesefaktorn har tagit överhanden något litet. Ja menar 250 texter om sorg längtan och bedrövelse, hur förändrar det världen. Smiter iväg på mina raster och loggar in. Kommer tillbaka med ett flin på läpparna. En komentar av Jakob Sjöstrand. Jojo, det börjar likna något. Och nr.41 på hans creedlista gör att jag måste fortsätta ett tag till. Men när jag mognat och funnit mitt inre jag ska jag logga ut för alltid. Är det dax att narkotikaklassa Poeter.se.