Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

multifunktionella livsparallella ooriginella (kroppen)

kroppen, lilla kroppen
jag håller i den så hårt, som om jag kunde
skulptera den som marmorstatyer av
vackra grekiska män
fastän jag är alldeles mjuk
smeker längs med den, från revbenskanten och över höften
skelettet finns därinne än
det stretar emot när jag släpar den över
kullerstenar och asfaltsstråken och sen
ut i skogen dit vi kom ifrån


den har inget intresse, kroppen
ingen vilja att beakta, bara begär och behov som ska ha
som ett gråtande spädbarn, bara ha och ha och ha
jag gör så gott jag kan
tröttnar ibland
går in till köket och
kavlar underarmarna som limpor
tills de blir bulliga och blå som
bären i min frukostfil
jag sprider ut mig över golvet
borstar ihop mig igen
lägger mig som en lövhög i gatan och
blåser runt för vinden
färglös och grusig


kroppen, lilla kroppen
är det mina händer som formar den
jag kupar dem över brösten
när jag sitter framåtböjd om morgonen
med gamnacken riktad mot golvet
har tröttheten och ilskan byggt sina bon i den
kan jag inte längre rensa ut dem
jag känner hur låren viker sig som mossa i mitt grepp
efter år av bristfällig skötsel har jag växt och blivit
frodig, det lever skalbaggar och maskar av mig nu
de krälar i mina porer
myllrar under ögonlocken


jag vänder den ut och in ibland, kroppen
har rispat upp ett sår i halsen
jag bet sönder en tand för ett tag sedan
svalde den utan att blinka
lät den sjunka ned återigen
åter in i kroppen
det är en vanlig mardröm att tappa tänderna
när man känner att man förlorar kontrollen
kroppen är inte min att kontrollera men
jag är ändå nästan trettio
jag har bitit ihop alldeles tillräckligt
mina tänder har gjort sitt
säger tack, godnatt, auf wiedersehen


kroppen, lilla kroppen
ibland försöker jag ge bort den
som en present till andra eller mig
som ett straff ibland, fast för vem?
när den är otillräcklig och äcklig är jag värre
jag har aldrig kunnat vara sämst
ändå kan jag inte överlista den, kroppen
den hör mina tankar innan mig
stretar och strävar och kämpar och lever
hur jag än vrider och vänder den


jag klappar på den ofta, kroppen
lilla, stora, tjocka, stackars kroppen
kanske har den funktioner, jag vet inte
jag kan ju allt och kroppen inget
den bara släpar och hänger och värker och dör
jag måste fylla den och tömma den
måste klä den, dölja den, visa den
tvätta tvaga lappa laga
vill att den ska vara liten igen
att någon annan ska ta hand om den
kan någon annan hålla i den åt mig,
hålla av hålla om hålla i hålla tag
så jag slipper göra något med den
jag vill sänka ned den i havet
se den sjunka ned i bottendjupet
och stiga till ytan själv


se, här, kroppen, här är det mörkt och tyst och kallt
lägg dig nu ned, bara, så
ses vi kanske sen






Fri vers av eventualiteter
Läst 232 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2020-11-13 01:21



Bookmark and Share


  paraplysky
Det här är en fantastisk text. Kanske inte en ens en text utan en talande kropp som lever och känner precis allt.
2021-11-02

  100apor
Oj. Vad bra det här va. Ett sånt fantasifullt flyt. Och slutet satt som ett smäck!
2020-11-13
  > Nästa text
< Föregående

eventualiteter