Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


För enklare förståelse är texten här översatt från engelska till svenska. Staden var inte Boston i uesa, utan en håla som märkligt nog blev 'sista skriket' bara något senare samma höst. (Vaknade mitt i natten och spontanskrev texten).


Tågkraschen - del ett



En dag var Vera ute och nöjeskörde sin skördetröska till bil.
Hon kallade den så för att ingen skulle veta vilket märke det var, vilket årgångsvin hon föredrog framför ett annat och vad hon röstat på om det vore val av något slag ett speciellt år.
Plötsligt fick hon höra en öronbedövande knall, ja en explosion rent av och bromsade in för att sedan stanna vid vägkanten och kliva ur bilen.
Hade hon fått punktering?
Nej, då hon rundade bilen, såg på vart och ett av däcken föreföll de alla att vara hela.
Så efter att ha funderat en smula, satte hon sig i bilen igen och tog en paus i körandet.
Bara 47 minuter och 22 sekunder senare satte hon igång igen, svängde ut på vägen och körde den ända in i den lilla staden.
Hon höll hastigheten trots att det var 'mitt i natten', en dag i juni.
Det var en sådan där sommar som det ofta bara kommer en av i ens liv.
Bara vid dess intåg, en själv inte är vidare medveten om den saken.
Det verkade vara en just vanlig sort, med litet omväxlande väder, det hade regnat bara några dagar innan och det här var en torsdag.
Hon bromsade in bilen framför stadshotellet, låste den via handbromsen och steg ur.
Slog sakta men bestämt igen bildörren och steg upp för trappan.
Att hon inte brytt sig om att låsa själva bilen, bara tagit ur nycklarna ur bilens instrumentsbrädas lås, kan ha berott på att hålan var en småstad på landet.
Det var några steg uppför en trappa av sten och sedan en tröskel nedanför en dörr i plåt.
Kanske var det trä innanför den och att bara utsidan var... efter att ha öppnat dörren och stigit över tröskeln gick hon fram till portierdisken.
Det satt ingen man där i någon stol och läste tidningen.
Det förvånade inte Vera.
Chuck eller kanske Dave, skulle nog komma, om hon bara litet diskret dängde ena näven ned på denna tingest till signalknapp, vilken syntes vara placerad mitt i en liten pjäs av gul metall.
Den låg där på disken och en liten lapp bredvid den bar texten.
'Är disken obemannad, var god och tryck ned knappen.'
Vera fann först lappen onödig men kände sedan genast hur saknad den varit om bara knappen funnits men utan instruktion.
Märkligt så det kunde vara.
Som att, ja som andra sådana där saker i tillvaron som då det saknas instruktion, får den att vara litet mera fattig av sig.
Senare samma dag, då det hunnit bli morgon och arbetsdag och då en och annan människa gick omkring på trottoarerna och affärerna höll öppet, åtminstone fram till lunch.
Vera hade tryckt på knappen och efter en stund vänt sig om och betraktat det rum i vilket det fanns några nedsuttna fåtöljer och en soffa samt ett avlångt bord i två våningar.
Den nedre skivan var inte av glas och genom ytan av den första syntes några vilsna tidskrifter sina tummade framsidor.
Då hon vände sig om bara tre minuter och 47 sekunder senare, stod det en man framför henne, tyst och tålmodigt väntande.
Han var klädd i svart väst utanpå den mörkblå skjortan och torkade sig inte i pannan med någon liten näsduk.
Så där på morgonkulan var det inte fullt så varmt som på dagen.
Och som ett lätt regn fallit några timmar bara tre dagar innan, så var det just en smula svalt och rätt skönt faktiskt.
Att mannen inte bar kilt till skjortan, utan istället en sorts byxor, antog Vera, fast disken var precis så hög att hon inte kunde se vilket.
Bakom mannen satt det ett litet skåp och bredvid skåpet en liten anslagstavla med ett enda anslag på.
Där stod just de upplysningar vilka en vanlig hotellgäst kunde tänkas ha som att fråga.
Du vet, öppettider i restaurangen, att hotellet var öppet dygnet runt och hur många rum det fanns att tänka sig och att dessa rum förväntades tömmas ungefär klockan tio prick vid lämnande för dagen dessa.
Vera sade några ord och även portieren, så öppnade han skåpet där nycklar befanns hänga och så fick Vera rum nummer 47.
Utifrån sett verkade huset bara ha två våningar utöver gatuplanet och det fanns ingen hiss i hotellet.
Bara en bred trappa, två meter ungefär, upp till någon sorts yta.
Trappan hade en lång matta på vart steg och var fastsatt med en skena precis i hörnet till nästa steg, samt en tennfärgad kusin till skena fastsatt precis där steget började på vart trappsteg.
Just då slog det inte Vera, men hon tog ett resolut tag om den lilla resväska hon haft i baksätet på bilens golv.
Den hade snällt stått där sedan resan började.
Vera tog sig upp via trappan och fann hur mjukt och som ljudlöst hennes små nätta skor tog sig uppför den.
På varje våningsplan såg hon ut genom ett fönster som visade vad som fanns bakom huset.
Några träd, några hus och så några gator, längre bort något som kunde vara en skola och så något längre bort där en väg ledde bort, fanns åkrar och slätt land 'så långt ögat kunde se'.
Det hade ljusnat för dagen och sikten var god, så hon såg som sagt ungefär det hon väntat sig att få se.
Då hon nått upp till våning fyra och stigit in i en kort korridor, fann hon att det var dörrar bara på ena sidan av korridoren.
Förutom en bred dörr precis i slutet av den.
Hon funderade inte just över den utan tog sig fram till dörr fyrtiosju och satte i nyckeln och vred om.
Ljus silade in genom springan mellan gardin vänster sida och höger sida.
Det satt ingen död människan i den grå fåtöljen vid fönstret, det låg inget lik på den bäddade sängen och något använt glas med löständer i stod inte på det lilla skåp med bordsskiva som var placerat ungefär fem centimeter från sängen.
Inte heller något använt glas halvfyllt med någon bärnstensfärgad dryck i sågs heller till på skrivbordet framför en stor tavla på väggen framför det.
Framför skrivbordet stod det en karmstol och på golvet låg det en matta, vilken vid dess kanter fanns samma slags list av liksom av guld, glänsande gult tenn, viket visade att den satt fast i golvet.
Det var en stor halvtäckningsmatta, vilken bara fyllde ungefär tre fjärdedelar av golvets yta.
Hur stort eller litet rummet var, visste inte Vera.
En litet oansenlig dörr fanns att se strax till vänster och Vera antog helt riktigt att det var rummets lilla toalett med handfat och dusch.

(Här har författaren av texten tagit en sådan där väl behövlig rast och gjort sådana saker som just raster är så mycket till för.
Du som läsare vet nog ungefär vad.
Nej, jag har ännu inte kommit till händelsernas centrum, men bara du är utrustad med en smula tålamod, även den säkert visar sitt gemena huvud en eller annan gång något senare i texten.)

Vera hade gått och lagts sig litet lagom utpumpad och mindes då hon vaknade att frukosten serverades på anmaning mellan ungefär klockan sju och tio morgonen efter en härlig tid i sängen.
Att den skulle vara drömfri kunde dock direktionen inte utlova, men att sängen 'gick att sova i' var nog en enkel slags förutseende.
En del människor har befunnits vara oroliga samt sömnlösa stundom.
Men inget hotell i världen kunde göra mycket åt den saken.
Gästen fick själv ofta söka lösa det problemet.
Det var inte som en del filmer visar, att det på hotell finns en människa avdelad för just sådana tillfällen, med en eller annan metod flitigt nedtecknad i sin bok.
Vera vaknade den morgonen, efter bara några timmars väl behövlig sömn och då hon gjort sig klar att möta dagen hade hon arbetskläder på sig, det vill säga gråblå byxor, mörkblå lågskor, en ljust blå blues och så vidare.
Hon sminkade sig aldrig.
Inte heller använde hon maskara eller läppstift, någon parfym i håret eller ens någon klämma.
Varje morgon ägnade hon sig istället åt att göra en hårets fläta som hon bar mot ryggsidan till, den hon löst upp strax före sänggåendet samt släppt ur håret i full frihet.
Hon var naturligt blond och såg ut litet grand som en nordisk viking, bara att hon var född och uppvuxen i amerikansk jord.
Denna hennes vagga stod varken i Boston eller New Jersey.
Hon hittade till matsalen alldeles själv och slog sig ned vid ett ledigt fönsterbord.
Det fanns bara två sådana bord, med plats för tre gäster, eftersom bordet stod vid fönstret fanns det naturligt nog inte en stol där.
I rummet fanns det fem bord varav som sagt två vid fönsterväggen.
Fönster med spröjs av trä och sex mindre rutor, på var sida om en karm och det högra gick att öppna även.
Det satt i vilket fall ett litet handtag i den halvan av fönstret.
Bara ett litet hålrum syntes i den vänstra halvan.
Det fanns ett ordspråk som löd ungefär,
'Inte alla dagar i Texas, visar upp sig från sin allra bästa sida'.
Vilket sades stå för att det kunde vara mulet, blåsa upp till oväder, börja regna eller vara dagen före ett val.
Vera befann sig inte ens i Texas, men ordspråk brukar inte bry sig stort om var en människa befinner sig, då det som beskriver tillståndet på en plats.
På sjukhuset i staden hade de fått in en människa vilken befanns ligga i koma.
Han fick eget rum och besöktes av en sköterska, två olika läkare, stadens sheriff och så en lägre tjänsteman från tågets eget bolag.
Senare, om han vaknade, skulle även andra besöka rummet, men tills vidare var besöken bara de mest nödvändiga.
Då mannen visade tecken till att vakna, kallade en syster på läkare.
Läkaren som var man, var inte klädd i någon vit rock, utan i vanliga kläder.
Ty han var inte bara läkare, utan på eftermiddagen även lärare i historia och då säkert med betoning på amerikansk historia.
Då han vistades på sjukhuset på förmiddagarna, bar han följaktligen sina vanliga kläder och det uppskattades av de flesta även.
Den som hade något emot saken var en annan läkare, även den en man, en invandrare från något land på andra sidan havet.
En doktor Lindström, från som sagt Europa.
Han bar vit rock, klocka och stetoskop.
Han tyckte att är en människa läkare, så visa det då.
Han var naturligt blond och påminde om föreställningar om en dansk viking.
Vem som från början antog att dialekten nog var danska, var det nog inte längre någon som riktigt visste.
Han var inte lärare på någon skola utanför sjukhuset utan han var bara tjänstgörande på sjukhuset och hade uppsikt över patienter det gick att föra ett vanligt samtal med.
Mannen i sängen verkade som sagt börja röra sig på ett sådant sätt att det gick att anta att han skulle så att säga 'gå att tala med, kanske till och med som 'en vettig människa'.
Läkaren kom in, talade en stund med sköterskan, slog sig ned på en stol en bit från sängen och iakttog mannen.
I hans ansikte syntes fortfarande spår av den olycka han varit med om.
Han hade varit den enda överlevande av 221 passagerare samt förstås det antal anställda av tågbolaget som varit ombord.
Även tågpersonalen hade ljutit en delvis omedelbar död, en del av dem, likt en del passagerare, hade inte stått av rädda utan avlidit av sina skador, då de anlänt till olika sjukhus i fyra olika städer, alla på ungefär samma avstånd från den plats där olyckan ägt rum.
Tåget hade varit på väg någonstans och på sin väg från punkt A till punkt B, som vanligt släppt av och på passagerare, men vid själva olyckan, haft just 222 passagerare.
Det rådde dock en viss förvirring där.
Några människor, sådana som inte varit med om olyckan, naturligt nog, ville ha det till just 222 passagerare, medan andra precis lika bestämt velat ha antalet till 221.
Det spelade nog inte så stor roll för de flesta, utan det var nog mera för en del nyhetsmedia, polisen, brandkåren, juridiska personer och så tågbolaget i sig, anhöriga till offren och så vidare.
Det skulle säkert skrivas minst en bok om saken.
Mannen i sängen mumlade några ord för sig själv.
Vad var det där för ord?
Läkaren kunde vara omkring en 35 år eller så.
Han var rödlätt och såg litet blek ut.
Ett blekansikte säkert, om en så vill.
Vad var det för ord mannen mumlade.
Sköterskan lutade sig fram som för att höra, medan hon tog hans puls och räknade för sig själv, bara läpparna verkade röra sig tyst.
Plötsligt talade mannen högt, som skrek nästan.
'Bok', han upprepade samma ord flera gånger och sedan sov han plötsligt.
Det lät som en helt vanlig sömn.
Litet lätta snarkningar, litet benspark och ögonen syntes röra sig som vanligt bakom ögonens lock.
Sköterskan iakttog mannen, som om hon bara gjorde sitt jobb.
Var det inte ett litet uppehåll mellan bo och k?
Läkaren i stolen kunde inte avgöra vilket och enligt honom själv var det nog bara yra.
Mannen i sängen visste nog inte vad han sade.
Men han låg inte längre i koma, den hade varat i 47 dagar och det kunde vara helt vanligt.
Mannen i sängen skulle vara talbar inom en vecka, förmodligen ungefär så.
Vaknande delvis mer och mer.
Det tog nio dagar.
Sedan var han ungefär som en vanlig patient.
Han fick terapi av en kvinna vid namn Grungerson.
Var det ett namn ens?
Läkaren tog reda på saken mera av nyfikenhet.
Jaså, Jörgensen.
Han borde väl veta vad personalen hette?
Men hon hade bara varit där i ungefär två månader.
Ungefär samtidigt med olyckan alltså.
En sådan där tillfällighet som uppstår med jämna mellanrum.
E. Lisa Jörgensen, 42 år och inflyttad från en stat mera norr över.
Vad hon gjorde i en småstad visste han inte och brydde sig om det gjorde han nog inte heller.
Hans tankar vandrade ofta mellan sin fru och deras enda barn.
En pojke utan andra utmärkande drag än att han verkade vara 'litet efter', inte så smart precis om än en smula drömsk.
Ännu mera drömsk än läkaren själv.
Pojken bodde 'hemma' och skulle nog göra det ett bra tag framöver.
I den trakt som familjen bodde var det inte något ovanligt.
Barnen bodde hemma tills de ville eller skulle flytta.
Pojken gick bara sina vanliga år i grundskolan och sedan 'var han på gården'.
Paret bodde inte själva i staden, utan hade en liten gård med ett litet hus, några små andra hus och så två hundar och några hästar.
Nio dagar efter sitt första uppvaknande fick han åter besök av läkaren, som log för sig själv då han kom in.
På eftermiddagen hade han för en gångs skull ledigt.
Det var torsdag och på torsdagar hade han eftermiddagen ledig.
Läkaren slog sig som vanligt ned i stolen en bit från sängen.
Han var tyst.
När mannen började tala, talade även läkaren.
Han berättade för mannen i sängen, att han befann sig på sjukhus i eget rum, att han legat i koma litet över en månad och att han visade sig högst vanligt förvirrad över vad han varit med om.
En olycka med tåg.
Tåget hade spårat ur och störtat ned i en vattenlös klyfta.
Det flöt alltså inte någon flod nedanför, där tåget hade funnits, söndertrasat och till väl hälften som krossat.
Han hade inte hittats på en gång, för de som funnit tåget hade ytttrat att den där händelsen kunde nog ingen ha överlevt.
Men så hade han blivit funnen ändå, vid liv även.
Bara några få skador, mest medvetslös och så givetvis sår här och var, i ansiktet dessutom.
Men inga brutna lemmar, märkligt nog.
Han verkade konstatera sitt öde.
Eller vad var det han sagt?
- I am the only one. I am the only one.
Resten är översatt till svenska så att läsare av texten något skall begripa.
- Jag är den ende. Jag är den ende.
Läkaren berättade omständigheterna kring olyckan och hur han hittats i en av de bakre passagerarvagnarna.
Tågets sista vagnar hade funnits där för att frakta gods i.
Timmer i småbitar, sågat till olika format.
Post förstås och så en bil och några saker för jordbruket.
Fem vagnar totalt.
Ett lok, restaurangvagn, vagnar för passagerare, vagnar för gods.
Alltsammans hade följt det urspårande loket med ner i djupet.
Tåget hade kört 'för fort' för att kunna 'ta sig ur knipan', det hade nog även varit för långt.
Inte för långt för resan dock, men för långt för att kunna stanna kvar i spåret.
Det hade bara gått ett dygn sedan olyckan och sedan hade 'alla krafter' satts in för att kunna 'göra vad de kunde' på platsen.
Ingen hade på allvar räknat med att någon skulle kunna överleva en sådan smäll. Själva kraschen kanske hade hörts lång väg.
Men få hade verkligen hört den.
Djur förstås, men ingen människa hade hörts försöka på allvar intervjua ett djur.
Mannen i sängen verkade inte ha några särskilda önskemål om maten och om andra saker heller.
Det fanns inga speciella medier i rummet.
Det fanns heller inga aktuella tidskrifter.
Inga dagstidningar och mannen hade inte frågat efter några heller.
Tågbolaget hade skickat en man till sjukhuset och han hade fått tala med läkaren.
Tågbolaget stod för alla kostnader, det var inget vidare tal om den saken.
Det var ett ansvar de ville stå för och på mannen de skickat lät det som om de 'ville äga patienten', stå för hans blotta existens, möjliga rättigheter, skyldigheter, önskemål, juridiken, omständigheterna kring och så vidare.
Han var inte bara sjukhusets patient, han var även passagerare.
En passagerare vars biljett betalats av ett större bolag dessutom.
Första klass och service efter den standarden och så vidare.
Det var inte tal om saken.
Mannen stod under deras beskydd.
Läkaren hade känt en sorts olust.
Som om han inte hade något att säga om saken.
Han kände sig plötsligt liten och obetydlig.
Inte för att han var någon storhet precis, i vanliga fall heller.
Men genom sitt samtal med bolagets representant, en före detta militär med snaggat hår under den svarta filthatt som hörde till hans svarta klädsel.
Där gjorde den mannen en skrämmande bild av myndighet trots sitt leende och sin milda röst.
Han hade talat långsamt och tydligt men med ett slags eftertryck, som om han inte lät sig lekas med.
Han hade inte verkat speciellt något alls först, men då läkaren talat med honom, då hade läkaren plötsligt blivit rädd, litet försiktig sådär och som allvarlig själv.
Ingen av männen försökte sig på ett som nervöst litet skämt och om någon hade gjort så, hade nog den andra förblivit tyst.
Som markerandes samtalets själva art.
Men ingen av dem försökte, ingen av dem talade om helt andra saker, som vädret, trakten, årstiden eller någon annan sorts kallprat som för att 'rensa luften' eller mildra en möjlig stämning, atmosfär.
De talade enbart om fallet i sig och om mannen i sängen.
Hade läkaren några frågor så kunde han ta kontakt med mannen i svart.
Han kallades i och för sig inte 'mannen i svart' utan berättade att han hette svart, Mr Black, och räckte fram ett visitkort med namnet, en titel, ett nummer och så att bolaget sysslade med tågtrafik.
Läkaren hette visserligen mister Green, men han räckte inte själv fram något kort eller ens sade att det gick att ringa sjukhuset och fråga efter honom.
Han sade ingenting alls, tog bara emot kortet och såg som frågande på mannen som räckt fram det.
Där fanns en aldrig ställd men outtalad fråga och mannen i svart såg tillbaka, med ett lika outtalat svar.
Ögonkasten verkade tala med varandra och där var det bara så.
Det märkliga var att även om stämningen var just lugn, fick läkaren ändå en känsla av att den nog var lätt laddad.
Men den känslan gick över sedan, då mannen gått sin väg för att gå mot stationen och ge sig från den lilla staden, genom landet och resa till en något större stad.
Där mister Black kanske själv var en liten man i ett större sammanhang.
Läkaren gick sin vanliga runda efter lunchen på sjukhuset, han funderade på patientens ord, 'jag är den ende'.
Menade han något annat än att han ensam hade överlevt olyckan?
Var mannen i sängen en mentalt störd människa?
Eller bara en förvirrad, om än kanske tillfälligt förvirrad person.
Mister Green visste inte svaret på den frågan och glömde bort den då han hälsade på en del bekanta och även kom i samtal med andra.
De talade en stund med varandra och han kände en sorts lättnad av att komma ut i solskenet samt som mest finnas där i stunden.

(Trolig fortsättning på just fredagar...)




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 186 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2020-11-06 05:27



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
Namnen Vera, Chuck and Dave... är förstås tagna helt sobert från en gammal låt med The Beatles. Vilken låt skall här dock vara osagt.
2022-04-05

  Horace
som sig bör åter briljant
om än tålamodsprövande
utförligt långt, njutbart
med kopplingar till Poe, Capek
Chandler, Lynch och Auster,
ingen nämnd och ingen
glömd... jo, Kafka och hans
irranden, stimularande och
spännande som om de döda
och de levande varit med
om en gemensam dröm, och
dr Lindström var bara på
pricken, där har vi Chandlers
Hollywood, den ende som fattas
är snyltaren Rossellini som
gästspelar i Twin Peaks för
att han är pank.

Inspirerande, tack!

2020-11-06
  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP