En självklarhet med söndergråtna spräckta känslor,
krockade med mina drömmar.
Brustna snäckskal, bland sand och diamanter var inte vad jag ville ge dig.
Jag ägde inte så mycket mer än några luftslott och ettpar hörlurar som egentligen knappt var mina.

Jag grät ofta, men aldrig intill dig,
ville ge dig mitt sista leende.
Därför att du kändes äkta, och påriktigt.
Jag hade kunnat ge dig allt, om jag inte krockat med ditt ögonblick.
Där insåg jag att dina ögon är svartare än januarinatten.
Jag ville inte se dig igen.