Lars-Erik Kjellström ger bort,
vartefter,
allt han äger,
ner till sista paret skor;
skriver ett par kort,
till sin mor och mig,
i sin vackra piktur;
postar dem
på vägen ut i eldnatten;
förkolnas
intill oidentifierbarhet
i en park i Lund

Anna-Greta Wide
dödstädar
runt sina dikter
när de fyrtiofyra åren
rinner ut
i den intermittenta smärtfrihetens
sällsynta poesi

A. F.
river sida efter sida
ur dagböckerna
när tvillingsystern dör;
sover ute på balkongen
under stjärnorna,
där hennes skulpturer tysta samlas
omkring henne
när hon drömmer

Jag vandrar i en aura
av ålder,
bärande alla mina ansikten;
vandrar för att riktningen finns,
och rörelsens energi,
fram och åter,
från och till,
hädan och dädan,
åt alla håll,
i de mångas överraskning
över ord, fria och försvarslösa

Vi sitter på en parkbänk
i ett onaturligt sommarljus
i Nyköpings november,
i solens hotfulla värma

Jag berättar om en pojke
som skulle bli den jag är,
som jag mött
i femtiosju år gamla dagboksord

och det känns
som om planeten ligger
i födslovåndor;
att en ny tid är nära,
som vi inte kan välja,
lika lite
som myggorna i motljusdansen
kan tysta solens sång