Doften av hoppet lever och ingenting bör förändra själva faktumet att det är fullt möjligt. Hoppet kan dölja sig i en stickad tröja och hoppet kan dölja dig om du tror att det är möjligt. Visan om klokheten blev aldrig skriven att ta lärdom av, inte då och nu är det försent. Askan från brända ord blir aldrig något pussel eller helhet att stolt bära någonstans nära. Det finns några versioner av toppnoter i hjärtat som understundom nynnar på livets lust men storheten klingar av i ensam ton. Tur och otur har bollats fram och tillbaka som om människan kan skylla på livet självt och blunda för sina val. Blindheten kan understundom förstärkas av ett lyckligt och klappande hjärta. Genom stängda ögon går hoppet att lyfta till höjden och tystnar brända ord så går dagen mot natt igen och igen. Man kan lova sig själv allt eller inget och finna ro i något mitt i mellan.

Det finns timmar av hjärt-kramande värk och de tränger sig på likt oönskat väder. I hela den vackra världen kan man stå upp till knäna av val som sinkat själva målet men då hjälper det en stund att skylla på det blinda i en del lycka. Den som kramar så hårt och innerligt att andningen blir lidande för alltid. Som när ett hjärta slår så att ett annat hjärta rusar mot dess håll för själva lusten och livet. Som när ett hjärta tror att det inte går att leva utan samma eko. Förbannade dagar och sveda i själen längs med glittrande sanningar och beska lögner. Vreden som byggt bo i egna val och som tidvis lever i brända marker och gör sig omöjliga att förgöra. Då svider pulsen ända upp i svalget och värken slår rot i hjärtat. Så färdas tanken vingligt men kännbart medan de brända orden vägrar att dö. 

Hur föser man undan det oönskade och hur vallar man ett hjärta tillbaka? Hur länge ska svedan fortsätta att veckla ut sig och är livet tatuerat nu? Ett härdat hjärta blir stumt och hårt till slut och sprider sitt budskap till sin bärare och behållare. Ett hårt hjärta slår dramatiskt med förgörande extraslag. Ett slöseri. På avstånd föser var och en sitt liv i den fåra man valt eller hamnat i. Valen i sig behöver ibland möta någon som förstår att badda ömt och häller mildhet över dag och stund. Om svar läcker från mun eller öga från den som tror att den äger en människas tankar och steg så anpassar den sig för lugnets skull men den slösar samtidigt bort sekunder av kvalitet. Man kan skylla sina val på allt och en del annat men det finns ingen vinst att bygga på i det.

Man måste lära sig att stå för varje steg som tas i frihet och med egna kliv. Det vet människan innerst inne fast den länge gömt sig bakom mötta livsöden och hur de fyllt liv och lust med sorg och smärta. Hur kan en människa leva så kort att längden på livsvärk hårt slår sina lovar runt precis allt. Hur människan skyndar ut och bort alldeles försent och hur läkningen blir dyrköpt. Hur människan själv  lyckas bli den dömande bakgrund som hjälper stegen gå vilse. Hur rätt den ville, hur innerligt den ville väl, hur vilset den tidvis vandrat längs livskartan. Men inte mer, aldrig mer. En dyrköpt seger ligger i människans inre och mognar. Att sedan samla sig och bestiga allt och ännu mer för att andas in höjden och friheten. Att inse dagar och nätters värde och ta ett stort kliv rakt in i livets medryckande takt och ton. Sträcka sig mot tron som bär.

Världen är stor men livet är större medan timmarna går och hjärtat fortfarande rör sig. Vare sig ögat möter förundran att klä livet med eller något annat som bestämmer värdet på sekunderna vi får, så borde vi alltid inse gåvan som livet är. Om människan handskas vårdslöst med livet eller om värdet växer för varje stund så finns alltid risken att dagen man inte vill möta kommer. Det kan handla om avsked eller att kroppen som är vår behållare inte bär som den bör. Livet, detta makalöst magnifika tillstånd som man kan tänka så olika om, tycka så olika om, tro så olika på.

Vi är skapelser, vi som lever vår stund på jorden och vi rör oss i takt med våra val eller ibland genom våra möjligheter men vi är skapelser. Vi söker kunskap och skaffar oss insikter  och vi verkar vara en invecklad,komplicerad historia av sammansättningar som bestämmer vilka vi är eller kan bli. Vi har alltid val som ibland blir till något makalöst och ibland till något som går an men för en del tar valen slut alldeles för fort fast grunden verkade stabil. Vad är det som bestämmer allt? Vem är det som skapat grunden för våra förutsättningar? Vem är det och vem är jaget för den som frågeställningen riktar sig till? Finns det en skapare? Är livet en gåva med djupare  mening  eller bara en slump att födas in i. 

Människan som håller i pennan vet inte allt men tror på något större. Människan som mellan varven tvivlar bär på en tro som bär trots allt. Människan som inte har alla svar vet att den tror mer än den inte tror. Människan vet att vissa dagar gått till spillo och vissa av de dagarna lägger sig tidvis som ett lock över dagar och nätter. Människan med ett hjärta som rör sig tänker lova sig möjligheten att leva fullt ut i ett ansvar för livets gåva. Hon tror ...