Pappa.
Du har gett mig så mycket
min barndom, mina läppar och min haka
du gav mig en stabil grund till att kunna förstå vad jag tycker
och lärde mig hur livet smakar.

Du är ett geni och en idiot samtidigt
vi har samma korta stubin
vi kan aldrig passa tider
tillsammans blir vi mer antändliga än bensin.

När jag ser dig längtar jag hem
du har alltid haft min rygg, ända sen jag var fem
såg till att jag var trygg när dina vänners barn retade mig för att jag inte var som dem.

Jag är inte ett barn längre,
jag är en autonom kvinna.
Vår relation är infekterad
men jag vill tro att den är något vi fortfarande kan hinna reparera.
Jag önskar att jag kunde tala med dig utan att vara censurerad
men jag blir som förstenad
även fast du aldrig kommer att få läsa den så är det till dig den här dikten är menad.

Jag kanske inte alltid känner kärleken
men jag älskar dig väldigt mycket.
Tack för att du hjälpte mig komma till andra sidan tonåren i ett stycke.