Nu. Då.
En rock bär jag. En osynlig kostym med två stora sidofickor. Ni ser mig passera entren till min arbetsplats tio minuter innan normativitetens befolkning. Lokalen är tom. Min klocka ren och mitt samvete likaså. Nu då. Nu då. En av mina vanligaste tankar. Sorterar mina journaler och tecknar ner dem utifrån syftet att min värsta fiende ska läsa dem. Rättar alltid till stavfelen. på kvällen tar jag hand om den lilla världen och mitt hjärta omfamnar sårbarhetens skorpa lika effektivt som jag stänger av mig själv i mitt yrke. Den del av mitt yrke som syns utifrån administrationens blinda men exakta öga. I den mjukare egentliga delen av mitt arbetet drar jag in rester av den egentliga värld jag tillhör. Där jaget finns. Jag låter andningen vila och jag hör mina meningar klättra över stängsel uti en frihet mina journaler inte kan återge. Aldrig på allvar. den senaste tiden har jag av administration och ledning blivit beskylld för att inte läsa min e- post varje dag och att mina journaler på något märkligt vis inte kopplat ihop sig med de korrekta diagnoser och KVÅ- koder som ryms inom en korrekt handläggning av ett patientärende. Vid närmare översyn framgick det att e- posten jag missat och som innehöll information om ett möte aldrig hamnat i min inkorg och avseende journalerna att jag inte kan förutsättas förstå hur kopplingen skall ha kunna uteblivit. Det har varit covid -19 tider och administrationen har inte ägnat tid åt oss vars journaler kassas efter att de skrivits. En rock bär jag och en mening återkommer mellan mina Gärningar på dagen. Nu. Då. min kostym har fläckar osynliga och i de mörka skrymslena funderar jag kring uppsägning. idag fick jag via e-post, som jag läste, reda på att jag ansågs tagit i för mycket inför chefen och att denne ansåg mitt beteende som oönskat då det varit åhörare i rummet. ikväll hängdes rocken av på en kina restaurang i en närliggande by och jag struntade i förbudet om alkoholförtäring på en vardag. jag kom fram till efter att ha prövat olika roller i en omöjlig situation att jag nog behövde kontakta någon slags facklig hjälp. Först skulle jag åter pröva den tillit jag hittills inte funnit. Nu. Då.
Fri vers
av
smultronbergen
Läst 125 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2020-11-12 22:59 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |