Klockan är tio i sju och jag känner
för att ta en dusch och lägga mig för natten.
Tiden har gått så sakta idag,
det har varit mörkt ute hela dagen
och regnat smått lite då och då.
Jag behöver ljus och solsken för att orka,
ja det behöver vi väl alla, men min
tallkottskörtel riktigt skriker efter mer ljus,
min kropp vet inte längre om det är natt eller dag.
I folkmun kallas detta vintertrötthet.
Hade vi inte haft Covid 19 på besök så hade
jag inte varit i Sverige nu, utan sökt mig till
ett solvarmt och ljust land, för att tanka melatonin,
och ha ordning på min sov och ät klocka,
precis som den lite mys och sävlige Skalman i Bamse.