En gång var vi så lätta att älska
ännu ovilsna och säkra, drottningbarn
längs kalhyggen och hala stigar
i branterna mot vattnet
och du säger, vi var utkanter – konturer
av ett skriftspråk på vår hud
något kvarglömt efter molnen
om jag frågar dig
om jag begär, bara vindens alfabet
som strödde oss över stigen
bara spåren av minnen
strukna som vattenfärg i handens linjer