Dagen var inne. Dagen då de skulle åka till Bosön. Hans-Evers och Evald räknade in killarna när de steg på bussen. Alla var klädda i den nya, blå tröjan med klubbmärket. Tröjorna var sydda i ett material som liknade plysch. Det var bara tröjorna som på något sätt påminde om att resan kunde ha något med idrott att göra. I övrigt hade de pressade gabardinbyxor i grått eller brunt och blazer. Ett par av killarna hade en lite ledigare jacka i stället för blazern. Evald var den ende som inte hade en blå tröja. Han hade en modern och sportig skjorta i grått och rött. Ärmarna hade han kavlar upp till ovanför armbågarna. Byxorna var grå som skjortan med ben av allra senaste snitt. Smala och ankelkorta. Över axlarna hade han nonchalant knutit en vit tröja. De spetsiga, svarta skinnskorna glänste i solen. Killarna var alla snaggade med en klipphöjd på sådär en halv centimeter. Evald hade inte snaggat sig. Hans blonda, långa lugg flög ostyrigt omkring i sommarbrisen. Han såg ut som en filmstjärna tyckte David. Lång, smal, solbränd och muskulös.
Resan skulle ta fem timmar med rast var det sagt. Alla hade med sig papperspåsar med matsäck hemifrån. Det var en varm och skön dag i början av september. David gillade inte att åka buss. Han blev alltid åksjuk. Fick han inte en plats längst fram så att han kunde se vägen hela tiden, var det bergsäkert att han skulle spy innan de hunnit ens en mil. Evald hade varit först in i bussen och markerat två säten längst fram.
-Kom David, hade han ropat genom dörren, jag har ett par platser här åt dig och Glenn.
David var tacksam. Kanske skulle han klara sig hela vägen till Stockholm. Han ville helst inte visa upp några svagheter inför de andra. Det var nog med att han just idag vaknat med ett stort sår på överläppen. Eksemen plågade honom ständigt. Såren på händerna kunde han oftast parera så att de inte blev så iögonenfallande och såren i armveck och knäveck var det ju aldrig någon som såg, eller alla de andra som satt på olika ställen på kroppen för den delen. Han såg alltid till att ha heltäckande kläder oavsett väderlek.

Anläggningen var något alldeles extra. Stora, gröna, välklippta vidder. Perfekta röda löparbanor och fluffiga sandgropar för höjdhopp och längdhopp. Ett volleybollnät var uppspänt på en gräsyta inte långt från huvudbyggnaden. Två lag med svarta män spelade, eller snarare lekte volleyball. Killarna gick närmare för att se bättre. De visste knappt vad volleyball var. Ett par tränare stod vid sidan och studerade spelarna noga. David provade sin skolengelska.
-Who are playing?
-Botafogo, our team.
-But they play football.
-Yea, this is warming up. We are going to train football in a short while.
De andra killarna tittade misstroget på David. Som om de inte trodde sina ögon och öron.
-Du pratade engelska med dom?
-Ja, frågar man inte får man inget veta.
David gav dem en min som att engelska var något han gick omkring och pratade dagarna i ända.
-Vad sa dom?
-Att det bara är uppvärmning. Dom ska börja lira fotboll om en stund.
-Vem av dom är Didi?
-Ingen aning, men jag ska fråga.
David vände sig till tränarna.
-Who is Didi?
-It ´s the one with a mustache on the other side of the net.
-Det är han där borta på andra sidan nätet, han med mustaschen, sa David och kände sig viktig.
-Va, sa Glenn, den där lille spinken, han måste vara kortare än jag!
-Ja, otroligt, en av världens bästa spelare.
Efter uppvärmningen joggade spelarna bort till en fullstor fotbollsplan. De delades in i grupper och började träna anfall och försvar. Två spelare skickades iväg till ena målet. En målvakt och Didi. Målvakten gjorde några rusher åt sidorna och vevade med armarna ovanför huvudet medan Didi lade upp ett tiotal bollar bredvid varandra sådär en tjugofem meter från målet. Så tog han sats mot den första bollen och drog till med en höger yttersida. Vilken miss, tänkte David när bollen såg ut att vara på väg mot hörnflaggan. Men så skruvade den sig in mot mål och landade stenhårt i nätmaskorna. Nästa boll drog han till på samma sätt, men med vänstern den här gången. Otagbar. Killarna bara stod och gapade. Det där var inte fotboll. Det var ett cirkusnummer. Som fallna från skyarna stirrade de på varandra. Så började de skratta hejdlöst. Några la sig på rygg i gräset, sparkade i luften och slog sig på magen som bebisar. De kunde inte sluta skratta. Medan Didi fortsatte att bombardera den stackars målvakten med sina bananer, vrålade killarna av skratt.
-Oj, oj, oj, fick Glenn fram, det här kommer att bli den bästa veckan i mitt liv! Såg ni?
Efter en stund sprang några spelare fram mot målet. De ställde sig som en mur mellan målet och Didi, mitt i straffområdet. Didi placerade en boll strax utanför straffområdet, något åt höger. Så tog han sats. Han drog till med högern. Eller drog till, nej, han liksom smekte iväg bollen, bestämt men känsligt. Bollen gick över muren och såg ut att gå långt över målet. Plötsligt sjönk den som ett fallande löv och gick in i målvaktens högra kryss. Otagbar. Nu skrattade inte killarna längre. Man hörde bara som ett djupt, kollektivt andetag. Det där var ren magi. Inget annat. Magi! Ett omöjligt skott.
-Det där var det knasigaste jag sett, sa David, Brasilien kommer att vinna VM. Dom har Garrincha också och Vava och Zagallo …
-Did you like that, frågade en av tränarna.
-Yes, sa David, we liked it.
-And yet you have not seen Pelé, sa tränaren.
-Pelé?
-Yeah, hi is not much older than you, but already the best player in Brazil. Sixteen years old.
-Is he here?
-Yes, but not just now. You will see him train this afternoon if you are interested.
-We are interested!
-Maybe you would like to play with us later?
-Serious?
-Yea, I will see to it. Be prepared.
-Vad säger han, sa en av killarna, ska vi spela med dom …
-Han sa att dom har en ännu bättre spelare än Didi, en kille som är sexton år, Pelé tror jag han sa. Han ska vara med och träna i eftermiddag och vi skulle få lira lite med dom …
Killarna stod bara och tittade på varandra. Ingen sa något. Det var som att de upplevde en gemensam uppenbarelse, som att de befann sig i en drömvärld. Allt var overkligt. Vad som helst skulle kunna hända. Det var något sällsamt i luften. David hade aldrig känt så här. Det enda som påminde om det han kände i den här stunden, var den gången när pappas bästa vän, konstnären, hade slängt honom i havet. Han hade väl varit fem, inte mer i alla fall, och de hade varit tillsammans, de båda familjerna, i konstnärens sommarstuga vid havet. Alla skulle bada före lunchen, men han hade sagt att han inte ville. Vatten var lite skrämmande, mest för att det sved i hans sår när han doppade sig. Havet var hotfullt och skrämmande om man inte satt i en båt. Innan någon reagerade, hade Lorentzon grabbat tag i honom och resolut kastat ut honom på det djupa. När som helst kunde han frammana känslan som först hade träffat honom. Överraskning. Han hade inte blivit rädd. Istället hade han genast börjat kravla i vattnet med armar och ben så att han hållit sig flytande. Inte nog med det. Han hade lyckats ta sig iland helt på egen hand innan någon av de vuxna så mycket som hunnit fatta vad som hänt. Helt kaxigt hade han gått fram till Lorentzon och boxat till honom på låret.
-Skitgubbe, hade han sagt, bara det. Han hade inte gråtit, inte sprungit till mamma.
Varje gång han tänkte tillbaka på den händelsen, kände han en slags ödmjuk helighet, som inför något oförklarligt, närmast övernaturligt. Precis så kände han nu. De var lyckostar helt enkelt. Välsignade skulle Evald ha sagt. David kunde inte påminna sig att pappa hade blivit arg på Lorentzon. Det enda han kom ihåg var att pappa hade vänt sig till honom.
-Nu ska du inte gå omkring och bressla om det här David. Inte ett ord, hör du det, inte ett ord!
Han hade aldrig berättat det för en enda levande själ, men inom sig visste han, att det oförklarliga kunde inträffa när man minst anade det. Himlen kunde faktiskt komma ner och ta över.


Ingen av tränarna sa något om att de skulle få vara med och spela den eftermiddagen. Kanske hade de lovat för mycket och nu bestämt sig för att inte låtsas om sitt löfte. Killarna tittade på träningen som tydligen gick ut på att spela brasiliansk fotboll. Som förtrollade följde de varje rörelse. Huvudtränaren ropade hela tiden ”samba football, you must dance!” Den lekfulla träningen pågick i ungefär en halvtimma. Inga instruktioner om taktik, att hålla sina positioner eller annat som de hört på träningarna hemma i Dalhalla. Hela träningen såg ut som när man leker med en badboll på en sandstrand.
Huvudtränaren blåste av träningen och alla satte sig eller lade sig ner på gräset. Vattenflaskor slängdes omkring medan spelarna skrattade och nojsade med varandra. Så vände sig huvudtränaren åt deras håll och vinkade dem till sig.
-Come, sit with us!
David slog sig ner mitt emot en ung kille som låg och vilade på ena armbågen. Han hade två sårplåster på ena kinden. De formade ett kryss. Killen såg allvarlig ut. Han tittade på David utan att säga något. Han såg faktiskt blyg ut. David tog mod till sig.
-Palé?
-Yes, I am Pelé, and you?
-David.
Pelé hade dragit på sig sin träningsoverall. På bröstet satt Botafogos välkända klubbmärke, skölden med den vita stjärnan. Tröjan hade ingen dragkedja. Kragen var av omlottmodell. Pelé hade dragit upp kragen som täckte nästan halva huvudet. Han såg ut att frysa fast dagen var varm.
-Sweden is cold.
-Tycke.. eh, do you think?
-Yes, I like Brazil better.
De småpratade en stund om väder och vind, artigt och lågmält. Pelé kunde lika gärna ha varit över tjugo, tänkte David, han beter sig som en vuxen. De andra killarna satt i en ring runt dem och lyssnade ivrigt.
-Fråga hur mycket han tränar, sa Glen.
-What did he say?
-How often do you train? Home in Brazil.
-Two passes a day with the team. And on my own the rest of the time.
-Han tränar två gånger om dagen med laget och själv resten av tiden.
-What do you do when you don’t train?
-I always train. I train, eat and sleep. Football is my everything. I want to be the best. I don’t play in Botafogo, I play in Santos. I am here because maybe I will play in the national team next year, in the World Championship. That is my big goal! Most of the players on this camp think the same.
-Han tränar jämt. Han gör inget annat. Äter och sover bara. Hans mål är att spela i landslaget nästa år, i VM.
-Herregud, sa Glenn. Då kommer han att vara sjutton, som vi om sex år!
-What did he say? Pelé hade inte så mycket som dragit på munnen under hela samtalet.
-He said that you will maybe play in the World Championship. Seventeen years old. Just five years older than we. Unbelievable! But, the trainer said you are already better than Didi.
Nu log Pelé. Ett stort, brett, kritvitt leende.
-Did he say that? Didi, ropade han, the trainer thinks I am better than you!
Didi hoppade upp från sin plats, sprang fram till Pelé och kastade sig över honom. Under någon minut satt Didi på Pelé och kittlade honom skoningslöst tills Pelé bad om nåd.
-Stop it, stop it, the trainer is wrong, you are the greatest, you are the best …
Flera av killarna sprang fram och började slita i Didi för att han inte skulle ta livet av deras nya idol.
När alla lugnat ner sig, sa Pelé,
-Tomorrow morning you will play with us guys, after breakfast.
Himlen hade kommit ner igen. Fullkomligt ofattbart. Ingenting är omöjligt!