Så lägger den första flingan

an tonen denna sista timme av höst,

Som ett djupskimrande täcke om oss

Att värma och skänka tröst.

Len som aftonsången, trots kylan

den berör.

Våra skräckslagna hjärtan,

Så som vi bävat inför.

Till det som nu kommer, ingen sång ännu

nynnad är, 

inga skalder i vår tid gjort anspråk

På att veta vartåt detta bär,

Inga tangenslag har blivit slagna

Inget ord till att skänka tröst nej,

Bara en vilsen flinga, som väver en filt åt höst.

Den väver av kristaller, skinande rent och skört

Nya mönster gör den, 

en ansats av något aldrig tidigare hört

Ej heller jag är vald att visa det som

är den dalande flingans enda hemlighet.

Håll i, håll ut, en vinter blir alltid till en vår 

Då tynar första flingan bort men värmen

den gav består.