Hur hon hamnade dit han ville,  väntade.

Hans Vägar far illa

Som andetag hastigt komna,

Du, du skar utan kniv, ord utan förlåt,

Sänkte tilliten

Hon griper inte vettet som lämnade, denna staty 

Av minne, som fånge, och detta galler,

Dessa ord utan röst

Där föll skyar till tyngd om än mer.

Och hon höll sina armar om sin kropp,

Denna tid,  gråten utan hopp.