Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En historia som jag känner en viss osäkerhet kring om den är bra eller inte ?? Kommer troligen gå tillbaka och skriva om en del av den.


Skogsfrun

Skogsfrun
Första gången jag såg henne var genom köksfönstret i skymningen.
Det var på torsdagen, fjärde dagen av min flykt från stan och andra dagen i den gamla stugan. Jag hade precis satt mig med min blåa tekopp och Mio min Mio som jag hittat ett slitet exemplar av på sovloftet när jag fick syn på henne.
Hon stod på andra sidan vägen, precis i skogskanten och delvis bakom en gran. Till och med en junikväll är skogen mörkare än staden men det var fortfarande så ljust att jag såg henne ganska tydligt. Det var som när man ser en räv eller något annat vilt djur, en andlös tystnad och spänd stillhet. Hon stod och tittade åt ena hållet efter vägen som om hon väntade på skuts från någon, som om vägen var E6an utanför Göteborg och inte en liten grusväg två mil in i skogen. Först förvirrade hon mig, hennes kläder var inte den gammaldags klänning jag sett i illustrerade folksagor. Hon hade visserligen en lång kjol men den var batikfärgad i olika nyanser av grönt och ganska trasig. T-shirten var svart med en logga och ett namn som antagligen tillhörde ett heavy-metal band. Ögonen var svåra att se under det rufsiga bruna hårsvallet. Jag satt i flera minuter och bara tittade medan tekoppen svalnade mellan mina fingrar. Åskan som kommit på morgonen hade slagit ut strömmen så jag hade tänt ett stearinljus och det var tillräckligt mörkt inne för att jag skulle kunna se ut utan att störas av min spegelbild i det vågiga fönsterglaset. Plötsligt vände hon på huvudet och tittade rakt mot fönstret, rakt mot mig! Mitt hjärta började dunka när jag insåg att hon egentligen inte var så långt borta, bara knappt tio meter. I det ögonblicket var jag tacksam för den tjocka träväggen och det dubbla fönsterglaset mellan oss. Hon stod där en lång stund och iakttog mig som jag iakttog henne. Så hördes plötsligt ett brak av kvistar, hon snodde runt med ett vilt djurs snabbhet och några sekunder senare var hon borta. Det sista jag såg innan hon försvann bakom ett mosstäckt flyttblock var svanstofsen som stack fram under den gröna batiken.

Min telefon började ringa strax innan klockan åtta den kvällen och jag stängde av den efter en timme. Jag släkte alla lamporna, kollade att dörren var låst och satt uppe på sovloftet, hopkurad i en liten boll av stress. En halvtimme innan soluppgången smög jag mig ut till utedasset bakom stugan. Inne i det mörka lilla träskjulet slog jag på telefonen igen. Jag hade trettiosju missade samtal och femton olästa sms, allihop från samma nummer.

Jag hade varit vaken i nästan tjugofyra timmar andra gången jag såg henne. Sms-en och de missade samtalen hade fortsatt och min röstbrevlåda var full, så jag hade stängt av telefonen permanent efter en vecka. Ångest över det korta svar jag skrivit innan jag stängde av var vad som hållit mig uppe resten av natten. Jag satt på den lilla förstutrappan på morgonen med en stor kopp kaffe och försökte att lugna mina egna tankar när hon plötsligt var där igen. Hon stod på samma ställe i skogskanten som förut men framför granen den här gången. Hennes ögon var onaturligt mörka. Kanske var det för att jag var så trött som jag inte var rädd den här gången, eller också så var jag redan så full av rädsla att jag helt enkelt inte hade plats för mer. Jag svalde det sista av mitt kaffe och sträckte mig efter kannan som stod precis bakom mig innanför dörren. Starkt svart kaffe var kanske inte det bästa att bjuda på, men det var vad jag hade, och de två sockerbitarna jag la i skulle i alla fall göra det mindre bittert. Med långsamma rörelser ställde jag koppen på den låga stenmuren framför stugan och tog flera steg tillbaka. Ingen av oss rörde sig. En sval vind rufsade om mitt löst flätade hår och drog med sig tunna grå moln som skymde morgonsolen. Precis när den första regndroppen träffade min näsa och jag började vända mig om för att gå in tog hon fem snabba steg över vägen och fram till muren. Koppen verkade inte riktigt passa i hennes händer, det var som om hon försökte hålla fast den med fingertopparna. Hon drack kaffet som om det vore kallt vatten en varm sommardag. Det hade redan börjat regna ordentligt när hon satte ner koppen igen, tittade upp och slickade sig om munnen. Det sista jag såg av henne den här gången, precis innan stugans dörr gick igen, var hennes leende.
Hennes tänder var små, vita och vassa som ett rovdjurs.
Jag hämtade koppen senare samma dag. Den stod på muren där hon lämnat den och var full av regnvatten och granbarr. När jag lyfte den för att hälla ut vattnet såg jag fem små hål i glasyren på varje sida. Det såg nästan ut som om hon hade försökt hålla den med spetsarna av vassa naglar eller klor.

Efter regnet kom en värmebölja som fick hela skogen att flämta efter luft i en vecka. En nyhetssändning i den gamla radion i köket förkunnade att eldningsförbud rådde i hela länet. Luften doftade av varm tallkåda. Det torra gräset krasade under mina sandaler när jag gick bort till stenmuren på kvällarna med en full kaffekopp. Jag lämnade den och hämtade den på morgonen igen, alltid tom på kaffe och full av barr. Ibland såg jag spår av bara fötter runt huset och i vägkanten. En morgon var gräset precis nedanför fönstret till mitt sovloft nedtrampat i en liten fläck med en ring av små vita svampar runtom. Jag väntade på att rädslan skulle komma, men det enda jag kände var ett underligt lugn. Stugan och skogen precis runtomkring den hade börjat kännas välbekant för mig, som om jag var i mitt eget lilla revir där ingenting kunde hota mig. Jag slog på telefonen igen, raderade de sextiotvå nya meddelandena jag hade, och ringde mina föräldrar för att försäkra dem om att jag levde. Pappa var lättad, mamma var bekymrad och ville veta var jag var. Radion förutspådde åska och oväder till natten efter värmeböljans nionde dag, så jag packade min badväska, tog flera djupa andetag, lämnade mitt revir för första gången sedan jag kommit dit och satt nere vid sjön i några timmar. De grå molnen som drog in samtidigt som solen gick ner gjorde himlen intensivt rosa under hemvägen. Jag såg den första blixten precis när jag kommit runt vägkröken som ledde till min stuga.
Det stod en bil parkerad framför stenmuren, en vit Volvo med en buckla på högra framdörren.
Jag skulle känna igen den bilen var som helst.
Min hals var plötsligt torr och rädslan rann som is genom hela kroppen på bara några sekunder. Bilen var tom, men jag kunde höra en röst som kom längre nerifrån vägen, och jag kunde skymta välbekant guldblont hår bakom träden. Det lät som om han höll på att lämna ett långt meddelande till en telefonsvarare. Jag smög fram mot stugan, försiktig som ett skyggt djur. Det tog tre försök innan jag fick in nyckeln i låset med händer som skakade. Dörren knarrade när jag stängde den och jag hoppades som jag aldrig hade hoppats på något annat att ljudet inte skulle höras långt. Stugans fönster hade träluckor som jag stängde så snabbt och tyst jag kunde, med bara en av luckorna i köket öppen så att jag kunde hålla utkik. Kanske hade han inte tittat så noga på fönstren och skulle inte märka skillnaden.
Det blixtrade till igen över skogen och jag räknade fem sekunder innan mullret kom. Förstutrappan knakade, men ingen knackade på dörren.
En ny blixt, tre sekunder.
Det hördes ett klickande skrapande ljud, som om någon försökte öppna låset med en nyckel som inte passade. Köksfönstret var inte långt från ytterdörren, jag borde stänga luckan, men det kändes som om mina fötter vuxit fast i golvet. En blixt till, den här gången med ett muller som kom nästan med en gång, och som fick marken att skaka. I en sekund var världen utanför köksfönstret upplyst i vitt och där, vid stenmuren bredvid bilen såg jag henne för tredje gången. Hennes långa hår fladdrade i vinden och tänderna var blottade i ett rovdjurs leende. I mörkret efter blixten tystnade skrapandet vid dörren. Fotsteg knarrade över förstutrappan, knastrade bort över vägen och prasslade in i skogen. Jag väntade på ett skrik som aldrig kom. När regnet började trumma mot taket släppte min paralysering och jag stängde fönsterluckan och tände ljuset. Kvällens kaffekopp fick stå intill väggen på förstutrappan istället för på muren. Jag försökte att inte titta på skrapmärkena runt låset på dörrens utsida.

På morgonen kändes skogen grönare och mer levande efter regnet. Den vita Volvon stod kvar, men den luktade bränt, och hade ett hål i taken med sotiga svarta kanter. Kaffet var kvar i koppen. En geting hade drunknat i det. Jag höll fönsterluckorna stängda hela dagen och försökte övertyga mig själv att ringa någon, mina vänner, mina föräldrar eller vem som helst, men jag kunde inte få mig till att slå på telefonen och se det meddelandet som jag visste väntade på mig. Jag hade inte tänkt bry mig om att sätta ut kaffe på kvällen, men rörelsen var så invand att jag gjorde det utan att tänka alls förrän jag var halvvägs till stenmuren. Jag ställde koppen på sin vanliga plats och hoppades att inga djur skulle vara intresserade av den. På något sätt kändes det som om skogen höll andan och väntade. Den natten sov jag med sovloftsfönstret lite på glänt och det var väl därför jag vaknade av skriket från skogen. Det var ett vrål som bröts av så snabbt att jag inte var alldeles säker på att jag faktiskt hade hört det. Jag kikade ut, men såg ingenting annat än en tunn månskära som höll på att gå ner bakom grantopparna. Från skogen hördes bara vinden. Jag somnade om efter en stund till ett lätt duggregn. Koppen stod på muren på morgonen, tom på kaffe. De blodiga fingeravtrycken på utsidan var fortfarande kladdiga. Inkletade i ett av dem satt tre guldblonda hårtstrån.




Prosa (Kortnovell) av Måndemon
Läst 153 gånger
Publicerad 2020-11-22 11:19



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Måndemon
Måndemon