Solstrale… PUSSELBITEN
kylan svepte genom rummet skuldrorna blev stela av värk på bordet låga pusslet utlagt en pusselbit saknades plötsligt
hon såg allt klarna framför sig nu han hade gömt den för henne då... för att hon skulle sitta här utan den utan att kunna fråga honom vart den var
hans skuld var det inte att han gick bort hon kände det isande draget i sin nacke en åminnelse om den handling hon avstått att hålla av honom och att ställa upp ibland
nu förstod hon vad hon hade gjort ... ... hon var som hans förlorade pusselbit i livet senaste mötet hade han stannat till, pusselbiten!? ja han ville att hon skulle lära sig av misstagen
hennes blick vandrade mellan raderna i boken där tydde hon in det budskap som gått förlorat nu var det försent, eller var det? Fanns det lisa? ja hon kunde hälsa på sin farbror, ge av sin tid
en pusselbit, ett steg, kan vara, till förändring...
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Solstrale
Läst 249 gånger och applåderad av 8 personer Publicerad 2020-11-22 17:50
|
Nästa text
Föregående Solstrale |