Jag måste lära mig att släppa taget.
Att inte hålla i det rep som sakta bränner sönder mina händer.
Hålla i den enda tråd som fortfarande binder mig till dig trots att jag vet att du redan har gått vidare.
Gått vidare från mig och nu håller hand i hand med någon annan.
Skriver sms som inte blir något mer än lästa för jag vet att jag inte kommer få dig att svara.
Jag vet att du var ett monster men samtidigt var du min enda trygga punkt.
Varför jagar man någon som har gjort så mycket skada, gjort en sårad och förtvivlad.
Jag vill inget mer än att släppa, släppa den biten av rep som fortfarande är i mina händer.
Men jag vet att när jag släpper taget så är du borta, borta för evigt och det gör mig rädd.
Men det monster som du gömmer under din kostym gör mig bara ännu mer rädd.
Därför släpper jag nu bara taget, låter repet glida ifrån mina händer medan tårarna faller.

När du vill ha mig igen finns jag kvar men jag kommer aldrig sakna det monster som du gömde och släppte fri när mörkret började falla över trädtopparna.