#Saga  

– Bakom bergen! sas det
Långt där ovan. Bortom.

Ingen Z visste hade varit där, men allt hopp som gick att uppbringa som en flämtande restarbetsförmåga
hade sin riktning mot dimmorna, där bakom.
Kippande livslågor.
Krökta ryggar, händer som sträcktes ut i diset.
De var de bestulna, de envingade. Existenser …
vars uppenbarelser var ett hån mot vilka de egentligen var,
som upplösta.

”Gå tillsammans!” manade hjärtat. ”Bygg en bro!”
Men skuggan förbjöd umgänge, och egna initiativ kunde bestraffas hårt, många år i hålet, t.o.m. livstid,
eller i värsta fall: Döden!

Z, ville vidare, kunde inte försätta denna patetiska dödsmarsch, halt, lytt …
Z var destinerad, skapt att flyga. Men vingklippt – en vinge var inte.
Varje morgon väntade han som hon på vinden.
Varje afton grät hon som han, efter, att den perfekta vinden,
aldrig tycktes komma. Z var flämtande,
hoppet var det enda som bar upp kropp och leende
och musiken, tonerna som lyfte om inte kroppen
så själen.
Det gick inte att vänta.
Vänta
in vinden medan livet rusade förbi.
Tinnitus, som om kroppen mindes,
suset genom vindarna, längtans brinnande fantomsmärtor…

Han eller var det hon?
Hon eller var det han?
Ingen visste, utan vinge, ville inget kön.
Spelar ingen roll.
Utan vinge, lustförlust, en förtärande eld, utsläckande.
Vingen är drift och riktning.
Z ville i detta ändå inte fortplanta sig,
höra ett barn med gråten i halsen fråga:
– Mamma, varför födde Du mig, jag har ju bara en vinge?
Eller:
– Pappa varför finns jag då jag inte kan flyga?
Defekter kräver avelsförbud.
Utebbning. Nedmontering. Det långsamma farvälet. Kväsa livsfunktioner.
Se på jorden, beredskap på kroppens förmultnande, uppluckringen släppa alla kända fästen. Uppgivelsen.
Ett farväl i tusen frågetecken, en resa bort utan vägvisare.

Z suckar uppgivet.
”Endast bevingade når dit, bakom bergen.” hör han sin förtvivlan.
Sväva snett, tung i den perfekta vinden,
en stilla sista förtvivlan, dömd att misslyckas.
Hur?
Vika sig tätt intill vingen? Sväva?
Det är svårt.
Väntan gröper hål i verkligheten, det finns ingen anledning att leva vidare i dödsskuggans dal, denna mytomspunna plats, där avklippta vingar låg som en vit tjock filt över liv och glädje. Avryckta fjädrar överallt. Fjun. Vitt stoff. Mjöl i flor som ingen kan baka i. Vingar.
De stympades dal.

Del 2.
HANTVERK
"Vingen är kraft och riktning. Acceleration i energi. Euforins effekt i lyftet, i gnistan som banar."

VILL SÅ GÄRNA!

Z samlade varje natt en stor vit fjäder.
En blev två och två blev tre, tre blev fler,
mer blev ännu mer och än fler.
Tänkte bygga sig en vinge, en protes.
Ett liv!
En lång tid, ett halvår senare, Z, så undernärd, tärd … så välkommerligen är den nya vackra vita vingen konstruerad, i avsikt att likna en riktig flygduglig
lem.
Skulle den bära?
Z vaknade på den utpekade morgonen, destinerad, lindade band i vit sidens mjuka elastik över magen och ryggen. Vackra vingen fixeras med trådar av hopp  på den högra tomma axelsidan. Äkta silver. En stund av helhetskänsla och fantomsmärtan avklingar till förmån för minnet av susande, luft..
Z ämnade styra fjädern med munnen som skulle vara i förbund med en vajer, och något slags löfte om flygförmåga och medvind och rörelser. Friheten att vara hel. Som ämnad.
Z skulle våga, försöka.
Upp på backen och ta fart, springa fort innan kastet ut, upp och fram.
Vindilar, så skönt…
Vill, längtar, ska …
Upp.
Hem.
Få vara
Sig själv.
Friiiiiiii!!!!
Kastar sig ut.
Vågar.
Nu…
Swiiiisch ……

DUNS!  …. Svart.
Aj!!!
Trasas.
Fjädrar över allt, snöar vita fjädrar, smärtan jämrar sig.
Horisontell.
Z ligger platt. Helt platt.
Vågrätt utan vågor.
Platt.
Nere. Förnedrad.
Nykrashad.
Intetgjord.
Röda fläckar på vitt dun.
Sälta, droppar.
Blodet sipprar ut över marken.
Tårar, återhållen ilska.
Vrede i dun.
Sårad. Blod. Blod. Blöder.

Z vrålar ett:
– VARFÖR??? Så det ekar till andra sidor av berget.
Faller i rött.
Svart i medvetslösheten.
Hjärtslag … stiltje.

SORTI
Borta
The end.
Fine.

Del 3.
DET

Z vet inte om det är i en dröm som han i hon, eller hon i han, uppfattar i det divina smekande ömsinta ljudet, det mest älskade, att återigen höra vinet från fria vingar. Det karaktäristiska glada svischet. Susningarna. Det så välbekanta. Familjära susningar av ljus som kompakt rullar ut riktningar. Destinationerna som finns i möjligheternas sfär och allnärvaron, i …
En röst säger:
– Du vågade tro. och hela atmosfären badar i överjordiskt skimrande pärlemorsvitt ljus, och det doftar som cederträ, vanilj, mysk och nyslaget gräs … och rosor… rosor, som vill väl. Leende floras löften om återkommelser. Liv som vill liv. Liv som vill leva. Lyfta. Levitera. Leva.
Rösten är mjuk, och varm:
– Du vågade tro! Din vilja har fört mig till Dig. Blunda, och försök igen!
– Vem är Du? mumlar en omtumlad mycket svagt, knappt förmögen att tala, en mindre att röra sig. Kraschad. Skadad. Z.
– Jag är en annan Du.
Z försöker hålla sig vaken, att inte falla in i den gapande medvetslösheten som vill sluka in honoms henne i sitt ingenting. Skirt… Ljust. Nästanvitt.
- Jag är Allt, svarar rösten.
Beslutet var enkelt. Det fanns inte rum för tvekan. Bara ETT: Z skulle vidare med eller utan vingar. Hons hans riktning pekades ut med genomskinliga fingrar…
Upp och igenom.
Omärkligt. Utan att förstå.
Som tusen vingar.
Z flög ovan marken.
Flög!
De envingade såg hänförda upp. Uppåt.
Där ovan. I azurblå slöjor. Vingar.

De såg:
Z sväva, lyfta uppåt, för att sedan flyga, den högra vingen slog rytmiskt som fjärilslag, som om denne var ett, ett i ett vingapar.
Ja! Detta är sant.
Bevittnat.
Om vingarna som tar höjd
Z flög på riktigt, fast det inte var möjligt.
En efter en vaknade ur dvalan..
Så såg de: Hur ett och ett blev två.
Vingarna vore åter.
Hon viskade från ovan.
Ovan Z, ovan allihopa.
- De fanns där hela tiden.
Han tillade, han från ovan:
– Och liksom tiden är en bestämd illusion var er oförmåga. Ni hade dimsyn.
– Vi ger er ledsyn, fortsatte hon.
Himlen fylldes av leenden, munnar som skrattade för första gången på år, mjuka skratt, nöjda skratt om varandra. Iver. Alla vill samma. Tal i tal, och tillsammans. Upplivelser. Åter. Hänförelse och förundrade tacksamma skratt, som:
– Ååååh, hahaha…
Det var skönt att leva, att lyfta.
Access!
"les ailes qui s'elèvent"

Himlen fylldes av förväntansfulla
vingar.

V-formation och Z var i sin spetskompetens. Först. Först men blodig.
Hoppet skulle vidare över bergen.
Bevingade flög de … bortom.

Hela …
sanningen väntade.
.

© Ord med Victoria inside
DominiQue NVC Costa

-