det blir bara mörkare och kallare som i avgrunden

ut av mej skälv mörkret skrämmer mej men kylan

tvingar mej fram mot ljuset ochvärmen som

blommorna på våren . alltid växer mot ljuset jag söker 

kärleken men den är svår att se för om jag finner den

överlever jag det mentala mörker jag bär på fylld av

sorgsna minnen . som är förträngd av glädjen som en

gång blommstrade där i min inre lund fylld av harnmoni 

men det ligger nu begraft i det förgånas glädje i mörker 

och kyla där jag går ensam och rädd att aldrig bli älskad

igen . jag undrar om jag finner vägen hem till mej skälv igen 

för min länktan är så stor jag hoppas att dom har tänt ett ljus 

för vägen till baka är lång och mörk me n om jag tittar noga så

ser jag ljuset i mörkret .