Vi var två piloter som ofta arbetade tillsammans. När Harry och jag gick utbildningen spånade vi om att kanske köra ett enmotorigt flygplan och försöka oss på en sådan där flygning som Charles Lindbergh gjort en gång i tiden.
Alla beundrade honom, han var den första att flyga över Atlanten på 1930-talet.
Charles Lindbergh var anställd på
Bolaget Pan Americans för att göra överflygningar i olika länder och med flygfotografering skulle man få underlag till detaljerade kartor. Ann Morrow flög med sin man från New York den 9 juli 1933 och via norra Kanada kom paret Lindbergh till Grönland.
De landade i närheten av Nuuk på västkusten. Där skulle flygplanet servas efter den långa flygningen. Eftersom det tog flera dagar och pressen inte hörde något om paret trodde man att de flugit någonstans på egen hand.

Obekräftade rykten spreds.
Det gick rykten om att paret hade flugit in i en enormt stor grotta som ledde ner i underjorden. Sikten i det nästan helvita landskapet hade varit minimal på grund av dimma som skingrades när planet hade rullat in där en bra bit. De hade måst stanna upp framför en bred dörr i den isiga bergväggen. Här utanför stod en vakt i pälsartade kläder och höll i en lång stav som han börjat svänga fram och tillbaka.
Charles och Ann satt först kvar i planet helt förbluffade och ovissa om vad som skulle hända. Sedan hade mannen pekat emot dem och viftat med handen så de förstod att det var ok att de var där.
När de närmade sig gav mannen ett klartecken och med sin stav riktade han liksom en stark stråle emot den stängda dörren som genast rullades upp likt en stor gardin.

Här sägs det att de möttes av ett välkomnande högintellektuellt folkslag med obeskrivligt starka energier. Man visste inte mycket om parets upplevelser men hade hört att efter den dagen hade de begåvats med en mystisk kraft.

-Tror du på det där David frågade mig Harry?
-Jamän det där låter ju så overkligt men väldigt spännande. Om vi tror på att det är en riktig historia kan vi väl åka till Grönland och undersöka litet.
-Ja, vi forskar där på biblioteket och fråga ut om någon kände till den där inflygningen i grottan.

Vi packade våra väskor veckan därpå och flög Arlanda - Nuuk. Väl där hyrde vi ett enmotorigt flygplan för att pröva vår lycka. Skulle vi hitta till underjorden?
Innan dess hade vi gjort några intervjuer på plats där några uppgifter faktiskt stämde med den tidigare informationen. På hotellet hade vi lagt ut koordinaterna ifrån Nuuk till den plats där den stora grottan skulle finnas. Vi kände stor osäkerhet men var fyllda med spänning. Skulle vi hitta platsen efter så många års upptäckt.
Så fick vi klartecken ifrån ledningen och rullade ut på landningsbanan. Det kändes nervöst vi hade aldrig flugit över Grönland tidigare, men allting gick utmärkt.
Efter ett tag blev sikten i det nästan helvita landskapet minimal på grund av dimma. När vi närmade oss platsen där grottan skulle finnas blev det totalt omöjligt att kunna fortsätta. Rädslan kom över oss och vi bestämde oss för att avbryta sökandet.
-Nå hur gick det för er är ni redan tillbaka, det blev en liten tripp, ropade en flygledare uppe ifrån tornet när vi återvände?
-Ja vädret blev dåligt, svarade Harry trött vid spakarna.
-Vi är redo att göra ett andra försök för att nå den där destinationen snart, skrattade David.
Nu hade vi i alla fall testat ett enmotorigt plan och flugit över Grönland av alla ställen.


© Bibbi Ahrnstedt