Nu brister verkligheten som ett lövsångarägg
i boets dunbrämade kupa, nu föds våra hemligheter
med hungriga näbbar och ögon
skakar morgonen sitt ljus ur träden
singlar som häggens kronblad
ur sänghimlens tyll –

när jag rörde vid dig
virvlade okända stjärnbilder upp
som vita dammkorn i solstrimman från fönstret
och i rummet mellan oss
brast besvärjelsen av tid
till ett enda ord
glimmande av tröst