Det som klöser är rädslans klor.
Sylvassa.
Vandrar utan att gå.
Ler utan att le.
Känner utan att känna.
Avstängd.
Men samtidigt.
Ett lugn.
Att inse.
En viss harmoni ändå.
I konstens kärleksfulla famn.
Ett hav av penslar, pennor och akvarellfärg.
Det som helar.
När pusselbitar saknas.
Jag försvinner in i min värld.
Världen underbar.
Där rädslans sylvassa klor.
Inte kommer åt mig.
För jag stänger av den.
Såsom den stänger av mig.
Jag låter mig förföras över skimrande akvarellfärger.
Jag låter pennan rita sin stippling.
Jag låter penseln svepa med mjuka penseldrag.
Där det vackra blir vackrare.
Där osäkerheten suddas bort och lämnar skaparglädjen kvar.
Där vill jag stanna tills gryningens morgon.
Då hon tar farväl av månskenet.
Ett månsken som lika gärna kunde varit.
En lätt bris.
Av mina oceaner.