Vår dröm var att bli musiker. Jag och Yvonne hade valt cello som huvudinstrument på Musikhögskolan. Yvonne var glad, livlig, rolig, och hon syntes alltid i mängden med sitt stora burriga hår. Jag var mer pragmatisk, tillbakadragen, men nyfiken. Mitt hår var alltid uppsatt. Efter avslutad utbildning sökte Yvonne anställning i Kungliga Filharmonikerna på Konserthuset och kom in direkt. Jag tänkte ta ett sabbatsår för att studera latin i Grekland.
Det var vår, och vi promenerade i Kungsträdgården, träden blommade, luften var så len och ljummen.
-Du kommer väl in och säger adjö innan du far, frågade Yvonne? Oh vad jag kommer att sakna dig.
-Ja, jag lovar att skriva, svarade jag.
När jag kom upp kvällen därpå innan konsertens början, stod Yvonne där gestikulerande och talade med en man.
-Fint att du kom Cecilia sa Yvonne, det här är Andreas vår nye flöjtist.
-Hej, sa han, är du också musiker?
-Ja, men jag åker i morgon till Grekland för att plugga latin, berättade jag. Jag tänker söka en tjänst här sen kanske och kom upp nu bara för att säga adjö.
-Hej då, flämtade Yvonne, nu måste vi in, sköt om dig och lova att smsa.
Stället jag kom till, en liten ort vid Greklands ostkust, var perfekt, det kändes som semester där efter ett tag. På skolan hade vi lektioner på förmiddagarna och övrig tid var till för självstudier. Det var verkligen ett internationellt gäng. Kursen varade i tre månader och efter det var bestämt att jag skulle ingå i en liten ensemble på ett hotell i Aten. Jag hade roligt ifrån första stund där. Vi var tre stycken kvinnor som spelade i hotellets foajée på kvällarna. Jag smsade Yvonne om allt nytt.
Tiden gick fort och här var jag nu tillbaka hemma igen. Planet rullade in på banan på Arlanda. Hemma innanför dörren slängde jag mig direkt på telefonen – Yvonne och jag pratade i evigheter.
-Har du sökt tjänsten, frågade hon?
-Ja jag får besked i morgon svarade jag, du är den som först får veta hur det blir. Tänk om vi blir kollegor i Kungliga Filharmonikerna. Dagen därpå fick jag ett positivt besked och träffade orkesterchefen.
-Vi spelar just nu Rachmaninov, kan du tänka dig att hoppa in redan i morgon, frågade han?
-Ja tack, nickade jag och han överräckte en bunt noter. Oh, det pirrade av spänning i kroppen. -Du ser glad ut, sa han. Jag träffade nyligen Yvonne och hon gav mig litet information om dig, förstår att ni är tajta och tänk nu blir ni kollegor det är väl spännande.
Dagen därpå började jag min nya anställning, tänk att få tillhöra denna stora orkester med så många medlemmar, det kändes mäktigt.
-Jaa, skrek hon ut Yvonne när hon fick syn på mig, grattis Cecilia. Ja det här är vår nya cellist berättade hon, vi var kursare på Musikhögskolan, och sedan presenterade hon mig för flera orkestermedlemmar. Yvonne var skärpt till tusen. Snart ska vi in, nu ringer det in för sista gången ropade någon. Det började bli litet nervös i leden och flera tummade på sina instrument. Min cello var redan på plats, eftersom den var tung att bära in. Det gäller att komma ihåg alla snabba passager nu, åttondelsnoter och fraseringar. Nu var det tid och hela orkestern intog sina platser. En oboist gav ton och alla andra stämde sina instrument efter hans. Applåder nu och där kommer dirigenten in. Jag kände mig lugn och säker och hade plockat alla notblad på plats på stället. Min jublande känsla av att känna helheten och vara en del av detta storslagna, hade fått tiden att gå så fort och nu var allt över. Det kändes skönt att få de här öronbedövande applåderna som aldrig ville ta slut. Det här var min första konsert i detta konserthus som så många artister och dirigenter älskade. Trött men lycklig bärande min cello på ryggen styrde jag mina steg emot tunnelbanan.
Jag hade nått mitt mål nu efter många års pluggande, och nu var jag en riktig musiker.
-Hej, så här sitter du, sa Andreas och lade försiktigt ifrån sej flöjtväskan. Jag går och beställer. Kafét låg nära Konserthuset och det var perfekt att sitta på en stund innan kvällen började. Här tittade jag en sista stund igenom alla svåra passager i min stämma.
-Gillar du Rachmaninov, frågade Andreas när han kom tillbaka?
-Ja, han komponerar alltid spännande, känslosamt och med stor passion.
-Vilka kompositörer är dina favoriter, har du spelat Mahler kanske frågade jag? -De stora mästarna förstås och sen gillar jag tidig barockmusik som Coperin, Scarlatti och Vivaldi, där får jag briljera på min flöjt och ta ut svängarna svarade han med mackan halvvägs till munnen.
-Känner du till blockflöjts-professorn, Dan Laurin frågade han? Jag var på Ingesund på en kurs i somras och lärde mig en del tricks av honom.
-Vad kul sa jag, jag har också en gång varit på Ingesund i Värmland på en jazzimprovisationskurs.
-Så du gillar jazz fortsatte han, jag har två fribiljetter på måndagkväll, en jazzkonsert med sångaren Gregory Porter och Blue House Jazz orkester, vill du följa med?
-Ja, åh det vill jag gärna, svarade jag.
-Vi ses utanför dörrarna vid kl.19.00 då, sa han glatt.
Kvällen kom och jag hade tagit på mig en tajt stickad klänning som framhävde min kvinnlighet. I pausen frågade Andreas hur långt är ditt hår egentligen?
-I midjehöjd, svarade jag och när våra ögon möttes klickade det till och blickarna låstes som i evigheter kändes det som. Det här var något nytt för mig, alla känslor kunde jag uttrycka på cellon med sköna toner, men här stod jag och skulle göra det på riktigt.
-Oj, sa någon och stötte emot mig med sitt glas, och helt plötsligt var förtrollningen bruten. Jag hade känt lust, och ville stå kvar, men signalen ringde in.
Efter den kvällen med Andreas så undvek jag att träffa honom. Jag visste inte riktigt vad som hänt, det var en ny obekant känsla och som jag försökte att tränga undan.
-Jamän du blev ju kär på fläcken, förstår du inte det skrattade Yvonne när jag berättade för henne vad som hänt.
Vi hade många krävande konserter och arbetet upptog mycket av min tid, gud ske lov.
Under våren blev jag och några andra medlemmar tillfrågade om vi ville följa med ner till Frankrike i juli och spela några konserter där. Det är klart jag ville, vilken chans. Det skulle ges två konserter på Rivieran på olika platser där och vi skulle få resa och uppehälle betalda. En Stiftelse hade erbjudit sig att betala för vår resa. Uppehälle och mat bekostades av de två sällskapen, som tack för våra konserter. Musiken fick vi tillsammans välja ut själva och vi blev 18 stycken i gruppen, och som träffades ett par gånger under våren. Orkesterledaren Alf, hade blivit kontaktad av några sällskap där nere i Sydfrankrike, och vi skulle även få delta i en festival. Alf erbjöd sig att vara samordnare. Efter några övningstillfällen med lättare musik som operett och något franskt, blev programmet klart. Vad jag är avundsjuk sa Yvonne, jag har alltid velat resa ner till medelhavet, men jag måste vara tillgänglig här hemma, skicka mig vykort sa hon något spydigt.
-Det är klart att det skulle regna när vi åker, sa Nora min nya reskamrat. Hon var förste violinist, och hade en varm och säker ton vid sina solon hade jag lagt märke till. Vi satt intill varandra på planet ner, och sätet bredvid mig hade blivit reserverat för min cello, som blev fastspänd med extra remmar. Vi hade stora förväntningar efter att ha hört hur de här veckorna var upplagda. Ovanför St Tropez på kusten låg en liten bergsby, och på sluttningen där fanns en urgammal amfiteater, där skulle vi spela första kvällen.
© Bibbi Ahrnstedt