Plötsligt slås jag av ett gammalt minne, från tiden då vi fortfarande var barn, på väg att bli vuxna. De första förhållandenas tid, de första uppbrotten, då en del gjorde slut och andra blev ihop.
   På den tiden styrde känslorna allt, de härskade obarmhärtigt då en ännu inte hade grävt ut en grotta åt sin egen ensamhet, allt en kände var så sammankopplat med vad alla andra tyckte och tänkte. En var outhärdligt orolig för att inte få vara med.
  Dem jag kände då finns inte längre, skulle jag träffa dem igen skulle de te sig som gengångare av dessa sedan längre försvunna stunder. Den tiden finns inte längre. Vi såg aldrig oss själva försvinna. Barn som vi var i en småstad, längtade alla bort samtidigt som de trodde att denna längtan skulle vara för evigt.
   Men så uteblev rutiner, vardagar, det tradiga, allt eftersom våran värld blev flera, olika, skilda, vi skildes alla åt.

I mitt minne gråter min bästa kompis flickvän för att han precis har gjort slut, kanske för att jag hade sagt att han skulle. Men jag trodde då aldrig att han lyssnade på mig. De tänker jag första gången nu, ett halvt liv senare.