Då och då...
finns det inget annat än att reda ut
den trassliga tråden.

Då och då,
hugger jag skallen i två
och dricker upp innehållet
som ur en skål.
Och så fastnar jag i cykler
där inget nytt kan växa över döda rötter.
Jag blir aldrig tömd på mig själv.
Detta är vardaglig kannibalism.

Då och då,
känner jag silkeslent vatten
flyta genom strupen
och det är känslan av frihet.
Så minns jag
att det är mig själv jag dricker
men jag sväljer ändå
för att släcka min törst.

Men jag vill inte släcka min törst,
jag vill hålla den levande.