Äntligen skönt väder! Vindstilla, torrt, krispigt, tunna lager av frost lyser upp hela natten. Även fullmånen smeker frusna fingrar; så en eller annan minus får man stå ut med, längs sin hårt arbetande lyxrunda. Skulle himla gärna behålla detta änglalika adventstillstånd - efter sex veckor av jävulskt droppande blåst och mörkbrunt blött. Fast bor fortfarande i galen landsände för att sådan dröm ska vara ens i närheten av realistisk. Regn tänker ingalunda på vart det hamnar - medan flingor förefaller sprida ut sig mer medvetet? Behöver snöhoppet i denna världens växande höst. Här glänser av liv över dödarnas gräns. Spöklikt gnistrar brevlådorna, inför ännu en glad morgon trots allt.

Hela städer och länder tycks tro att runt åtta besökare på ett stillsamt biblioteks museum vore mer smittsamt riskabla än tusentals irrande kunder på en svart fredag. Då fruktar jag för kulturell kollaps, ekorrhjulets skeva dårskap, redan långt före omsorgsapparatens sammanbrott. Likafullt känns det både festligt och behjärtansvärt att gå omkring och köpa saker i levande butiker. Just därför söker jag naturligt de luckor som finns, i både tid och rum. Medan somliga som nyss skrikit på skarpare restriktioner och häcklat makthavare, själva ställer sig sju decimeter ifrån mig - dessutom i tätare grupp än jag någonsin stått sedan skoltidens slut. Inkosekvenserna får gungbrädan att spricka itu. Vallfärdar till ett fjärran, ödsligt köpcentrum. Någon välkomnar varmt min tomma halvmåne.