Musikerna novell del 1
slutar ned
Ovanför St Tropez på kusten låg en liten bergsby, och på sluttningen där fanns en urgammal amfiteater, där skulle vi spela första kvällen.

Musikerna del 2
Andra platsen för konsert var ett stort slott utanför Aix-en-Provence, 8 mil härifrån. En privat buss mötte oss på Nice flygplats och allas humör var på topp.
Oh, så vackert det var landskapet, de starka färgerna och ljuset här, jag tog på mig solbrillorna.
-Vill du låna ett par av mig Nora, frågade jag, när jag såg att hon grävde i sin väska. Nu satt vi precis bredvid varandra i bussen och min cello låg trygg längst där bak. Alf stod längst fram i bussen och guidade litet och tyckte att vi skulle passa på att vila nu och njuta, det blir en krävande kväll berättade han, och gick igenom allt vad som skulle ske den kvällen.
-Vi blir inkvarterade på två små hotell i byn och äter en tidig middag, för att sedan bege oss ner till amfiteaterns öppna scen, berättade han.
Där hade ordnats med stark belysning hela vägen runt teatern, därför där nere blir det nermörkt på kvällarna. Nora och jag delade rum och trivdes bra ihop redan ifrån början, vi hade samma kunskaper och arbetsplats där hemma och det var lätt att umgås.
Kvällen kom för vår konsert på amfiteatern, och här befann vi nu oss mitt ute i det vackra öppna landskapet och man kunde se hela den vida dalen och längst bort vid horisonten såg man kustremsan som ett lysande pärlband. Så magnifikt!
Massor med folk hade sökt sig hit, det var en omtalad plats, unik för sitt läge och var en perfekt utflykt i den ljumma kvällen.
-Ett oförglömligt minne blir det här sa Alf som gick runt med några vattenflaskor.
Under och efter konserten fick vi mycket applåder som säker hördes vida omkring. Glada att allt hade gått bra tog vi oss hem till hotellet och skålade i det franska lantvinet ifrån orten och tackade varandra för en lyckad konsert.
Nora och jag hade redan på nervägen diskuterat tongångar i några musikstycken med ett par av männen, och vi fyra hade under kvällen bestämt att göra en utflykt morgonen därpå. Vilken underbar ny dag, människor i den lilla byn hade små odlingar utanför sina hus och hotellrabatterna prunkade av medelhavsväxter, för oss okända de flesta, och Bougainvillea och rosor slingrade sig upp på väggar och tak. Per, en violinist, Magnus, en flöjtist och vi gick tillsammans på upptäcktsfärd. Akta dig för flöjtisten tänkte jag, var på din vakt sa jag till mig själv med ett inre leende. Oh vad vi njöt av allt, landskapet, utsikten som var betagande, och i det klara vädret kunde man urskilja fler detaljer.
-Vi är några som hyr bil och åker ner till St Tropez ikväll, sa Per. Vill ni följa med?
-Så klart svarade vi i mun på varandra, vi är ju så nära nu och det vore ju synd att missa ett sådant äventyr.
Man har ju hört talas om rikt båtfolk som sitter på sina stora lustjakter nere i hamnen där. Det blev en sen kväll, och vi hade svårt att komma upp morgonen därpå. Jag kom försent till frukost och fick ta en macka i farten. Vi stuvade in oss i bussen och jag tänkte vilken minnesvärd kväll igår när vi passerade amfiteatern på nerväg.
Alf hade redan börjat berätta roliga historier ifrån en tidigare resa här, som den om när de hade fastnat i en vägtull på motorvägen och hade måst stanna för ingen hade jämna pengar, ja, nu finns det ju växelautomater överallt.
-Aix on Provence är en större stad 8 mil ifrån kusten berättade han. Strax utanför ligger ett stort slott omtalat för sina goda viner och med stora vingårdar runt. Där ska vi spela ikväll, det är utomhus och speciellt inbjudna, betydande personer kommer dit ifrån hela trakten, flera hundra personer tror jag. Middag serveras under konserten och särskild belysning är uppsatt i hela området. Ja nu vet ni det mesta, skrattade han.
Nu var landskapet annorlunda, de höga, mörka, vackra pinjerna växte här och frodiga vinfält bredde ut sig på sluttningarna, så vackert att skåda. Snart började det och vi fick skärpa till oss ordentligt. Folk i vackra kläder strömmade till och man satte sig vid runda större bord. Belysningen i parken var tänd nu och ståtliga kandelabrar prydde borden. Serveringspersonalen hade redan börjat gå runt med dryck och efter varmrätten skulle vi uppföra den utvalda musiken. Vi kände att vi skulle bjuda gästerna på en minnesvärd kväll och strax innan start klev Alf upp på scenen hälsade välkommen och presenterade vår svenska ensemble, vi kände oss riktigt exotiska. Vilka applåder vi fick och ju längre kvällen gick och gästerna ropade mer, så tog vi ett par extranummer. Det var verkligen en stor tillställning, emellan rätterna delades det ut priser för bäst odlat vin för året.
-Tag några minnesbilder, sa jag till Nora och hon gick runt och knäppte överallt för att föreviga det hela, allt är så vackert.
I morgon ska vi göra Aix och luncha ute på torget under de höga platanerna, träd med gråbruna stammar. Under lunchen hade vi beställt en äkta fransk rätt, Boeuf Bourguignonne, som smakade härligt. Här blev jag mer bekant med pianisten, Håkan, som också tillhörde vår grupp, vi hade mycket att dela och det kändes underbart att ha fått en så fin ny kontakt. Vi fortsatte att sällskapa på sightseeingen genom stadens gator. Småpratande sida vid sida, kändes det som vi hade känt varandra länge, fast det inte var så. Kan vi inte fråga Alf om vi två kan få spela på en lunchkonsert hemma på konserthuset någon gång, det vore väl fantastiskt ett piano och en cello, båda får röst och vi kan välja några härliga stycken som vi själva gillar tyckte han.
-Fint sa jag, det blir perfekt i vinter.
Håkan var en sådan mogen varm person och vi två verkade ha liknande erfarenheter.
-I morgon far vi till Camargue där kan vi koppla av innan vi far hem tillsammans berättade Alf. Det finns en kustremsa där, ett naturvilt träskområde som ligger i närheten av Marseille, det är fridlyst för där lever tillsammans vilda, vita hästar fritt. I tusentals år har - såväl romarna som greker och araber hämtat hästar här. Det kommer verkligen att bli en upplevelse för oss och vi kommer också att kunna köpa med oss en eller annan burk med det berömda havssaltet som skördas här i bassänger och även för hand. Bussen går tidigt i morgon så var punktliga, det är vår sista dag i Frankrike, och det tar bara tre timmar att flyga hem sedan på kvällen ifrån Marseille.
Vi kunde inte i våra vildaste drömmar föreställa oss hur fantastiskt det här stora kustområdet var. Saltåtervinning som vi skulle få besöka, hade i urminnes tider funnits i Medelhavet just på den här platsen. Vi åt senare en lunch på en liten restaurang vid stranden och där serverades olika sorters skaldjur, jag valde grillade havsräkor.
Vi kände oss så nöjda och glada över vår vistelse och hade fått oförglömliga minnen.
Yvonne hade fått många sms och var uppdaterad om allt. Hon inbjöd oss på middag kvällen efter att vi kommit hem.
På planet gick Alf omkring och småpratade med alla, han var en sådan trygg person med mycket humor. Håkan och jag framförde vår önskan om att få göra något nytt att få, som duo, spela på en lunchkonsert under den kommande vintern. Alf skulle göra sitt bästa för att få in oss i programmet. Ett piano och en cello sa han, det är ovanligt och han blev väldigt intresserad. Andra i vårt gäng hade också knutit nya kontakter och delat erfarenheter. Ensemblen bestod av violiner, blåsare, cello och ett piano. Ja, hur skulle det nu kännas sedan i höst att återigen ingå i en så stor orkester som vi var i Kungliga Filharmonikerna. Vi hade vant oss på resan vid vår lilla ensemble, som faktiskt kändes lagom då. Den här resan blev ett minne för livet och vi visste inte hur mycket det senare skulle komma att påverka våra liv. Daniel var ju pianist och hade arbetat länge i orkestern, han fick även ibland spela solo i några partier ibland, underbart hade jag tyckt innan jag visste vem han var.
-Åh, välkomna, utbrast Yvonne när hon tog emot oss i dörren till sitt hem. Ni är verkligen väntade, kom in här är ett glas och vi skålar, jag är så nyfiken att höra allt ni varit med om. Alf var också där, det visade sig att han och Yvonne hade ett förhållande och de verkade så kära, när de möttes igen.
-Du får inte vara borta någon mer gång så här länge, skrattade hon.
Den här kvällen blev en vändpunkt i mitt liv. Det blev Håkan och jag på riktigt i fortsättningen. Känslorna för varandra hade smugit sig på under vår utlandsvistelse och utan att vi märkt så mycket av det, så fick vi sakta den här känslan av innerlighet för varandra. Jag kände mig uppskattad för den jag var. Det hade blivit ett så naturligt umgänge oss emellan utan några krav. Andreas var glömd vid det här laget, och jag tror nu att jag kan möta honom i höst på ett annat sätt, som en kollega.
Det blev nog litet avundsjuka ibland cellisterna. Där fanns fler än Yvonne och jag i orkestern som spelade cello, det behövdes hela tiden avbytare. När de andra fick höra att Håkan och jag skulle få spela på en lunchkonsert i Grünewaldsalen, det var nu inplanerat, så började det pratas litet och man undrade varför just vi två hade fått uppdraget. Nu blev det att jobba och jobba för att sätta sig in i allt nytt notmaterial för hösten. Några kända dirigenter skulle komma under säsongen och det kändes mycket spännande. Alla dirigenter har olika sätt att leda och det gäller att vara på helspänn och uppmärksam till tusen.
Till julen det här året gifte sig Yvonne och Alf. Hennes vita spetsklänning var som en dröm. Flera av oss blev inbjudna till det lilla Kapellet och vi överraskade förstås med ljuvlig musik. -Grattis, sa jag, och föll Yvonne om halsen så hennes rosor kom i kläm och jag fick tårar i ögonen. Jag är så lycklig för dig och Alf snyftade jag.
-Innan du går sa Yvonne, tag med dig brevet som ligger på bordet där, det är till dig. Alla kände varandra och det blev en bröllopsfest med dunder och brak.
När jag väl hemma öppnade brevet ifrån Yvonne, fick jag läsa de mest underbara ord som uttryckte varma känslor i överflöd. Vi som har varit vänner i så många år, skrev hon, vi kommer alltid att hålla kontakten genom livet.
Hennes sista ord löd, jag älskar dig Cecilia.

© Bibbi Ahrnstedt