uppenbart mörkt, genomsyrat och fermenterat i sin uppenbarelse
och djupfryst sin godhet

ett ytterst, kanske flyende tidsur som snart finner sin längtan död

cirkeln sluts aldrig, den dras ut så långt att kvar blir en rak linje
som leder mot likgiltighet och apati
men ändå på något underligt sätt skänker hopp genom metertjocka betongväggar
och disiga fönster

”håll i, håll ut....”
skrattas mantrat fram
som om det vore ett skällsord i evighetsmörkrets sista suck

fundamentet är slarvigt lagat och kommer att förgöras av sin egen kraft
att vilja förändra
sedan släpps mänskligheten på sitt egen kosläpp
och firar med ljusets intrång det sanna, vackra och det uppenbara

att livet ska hyllas