Oj oj, kattmaten är nästan slut. Och vinet också. POLSKLIVS HOS SYLVIA har det mesta, dock varken kattmat eller vin. Det får bli en promenad till mitt närmaste shoppingcenter, Mobilia vid Dalaplan. Jag laddar dramatenväskan med tomburkar och petflaskor och ger mig iväg.

Jag bor i Norra Sofielund, men brukar emellanåt gå och handla i Södra, i det beryktade Seved, av Polismyndigheten 2015 klassat som ett av Sveriges 15 mest utsatta områden. Även om jag inte är så historiskt påläst har jag ju inte undgått rapporterna om det nutida Södra Sofielund, droghandeln och kriminaliteten, företeelser jag också ibland upplevt på nära håll. Jag har sett svarta väskor byta ägare på Ystadgatan och hört drogpriser diskuteras högljutt på Hasselgatan, ett kvarter från min bostad. Ljus och blommor till minne av skjutningarnas offer kan beskådas på flera ställen i Sofielund och Möllevången.  Kanske spökar offren kring sina gatualtaren? I varje fall känner jag en stark närvaro när jag passerar.

Många satsningar har gjorts genom åren för att öka tryggheten och trivseln och minska brottsligheten i Södra Sofielund. Man har satsat på jobb, skolor, språkutveckling, ideella föreningar, graffiti, bostäder, parker och andra mötesplatser. Gatukontoret har klippt ner häckar, ordnat bättre belysning, stängt av den ökända Rasmusgatan, sett över gaturenhållning och parkeringar. Tyvärr verkar de inte ha nått ända fram till ÖZEN ALLFRUKT BILLIGAST I STAN vid Lantmannagatan, där jag handlar ibland. Där råder fortfarande parkeringskaos och skräpet ligger i drivor. 

De flesta av projekten i Seved har tyvärr bara haft kortsiktiga verkningar. 2014 bildades Fastighetsägare Sofielund, vars mål är att få bort "slumvärdarna" i området, de som hyr ut till "vem som helst", läs: missbrukare och kriminella. Kanske är det rätt väg, eller så skapar det bara fler uteliggare. Gratistidningen Vårt Malmö ger i alla fall en positiv bild av området: folk trivs, här finns en granngemenskap och en tro på framtiden.

Jag går inte till Seved ensam om kvällarna, men jag uppskattar butikerna och graffitin på dagtid och har hittills bara känt mig välkommen, aldrig hotad. På vägen till köpcentret passerar jag Idungatan, huvudstråket i Södra Sofielund. Här känns det fortfarande lite som om man var kvar i Norra Sofielund. Flerfamiljshusen blandas med villor. Många av husen har fasader från början av förra seklet och trottarerna är fyllda av vissnade stockrosor, nästan som på Österlen. Höstlöven ligger fortfarande på trottoarerna, men julstjärnorna lyser vackert i de gamla tegelfasaderna. Jag får en föraning av julen. Ännu är barnen i skolan, men jag kan redan se framför mig hur de kommer sitta och vänta på tv-julkalendern framåt kvällen. 

då höstkanten hade börjat
skymma mellan klockcirklarna

väntade vi på världen
med varsin klementinhalva

minns skimrande röster
mot fonden i kvällens kulör

innan något skulle komma
och lugnt värma vår nyfikenhet

De gamla gatlyktorna, som förr tändes med gas av lyktgubbar, finns fortfarande kvar. En av dem blinkar menande åt mig. Sådant händer mig ganska ofta, och det skrämmer mig inte särskilt. Jag försöker bara förstå vad lyktan menar. Vill hon varna mig för något, eller bara påminna mig om gamla tider här i området?

*** *** ***

Källor: 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Seved,_Malm%C3%B6

Bohman/Edvik/Fred: Nygammalt (rapport, Malmö högskola, 2016)

Vårt Malmö (2020)