Att släppa taget
om den jag trott var
jag

Att inse
att den jag trodde
var JAG

inte var annat än
andras åsikter om
vem JAG ÄR

när lager på lager
faller av som hos en
orm
som ömsar gammal skinn
som inte passar längre

här står jag nu

ensam
men utan att känna ensamhet

när behovet av att identifera mig genom andras åsikter
och tycken om vem jag är

i denna stund

tacksam att jag lever socialt ensam
ingen att förklara något för
ingen att bryta mig loss ifrån
som vill att jag skall ha kvar ett gammalt dött skinn

naken jag står
inför universums existens
skapad formad
till att vara
unik

inte för att andra säger
och bekräftar
utan
förståelsen av att alla är vi
unika och underbart skapade

skapade att leva i kärlek och tacksamhet
för att JAG ÄR finns inom mig

ödmjukt jag beträder jorden

om jag står stilla
eller om jag vandrar
så är allt alldeles tillräckligt