Jag börjar få kontakt med min rädsla.
Tror jag.
Om jag blir smittad så kan jag dö nu, det vet jag,
men det finns ännu en liten, dum, stöddig typ
som hela tiden viskar att "inte jag, aldrig jag".

Men jag märker ju vad jag gör.

Jag springer. Långt. Ca 20 km ett par gånger i veckan.

Jag har 8 marathon bakom mig så min grundkondition
är god.
Åren 2002-2008 genomförde jag 8 maror.
Då var jag arg och ledsen.

Jag hade förlorat min pappa 2002.
Jag hade inte kommit över två av mina syskons
alltför tidiga död. Mamma gick 2007.

Jag sprang på starka känslor. Ilskan och sorgen
var mina droger. Enda bakfylla var tröttheten.

Jag tänkte mest på HUR jag sprang. Tror jag.
Jag sprang fort. Jag hade inte energi nog i skallen
till att tänka några längre tankar. Inga sammanhängande
tankebanor....tankekedjor.

Jag var uppfylld av farten och det jag läste så
mycket om i mina marathontidningar. T ex
det man kan kalla en euforisk fylla gjord på
diverse kemiskt jox som skapade en känsla
av stark glädje och outtröttlighet.

Det gällde att både kunna njuta av det och samtidigt
ta det med en stor nypa salt eftersom känslan
bara var en känsla. Man fick se upp med sig själv
så man inte "gick på kemin" och bara öste på.
Då hade man riskerat skador och t o m livet.
Folk har bokstavligen sprungit ihjäl sig.

Men denna känsla, "runners high", är fantastisk
och skapar upplevelsen av att kroppen förvandlats
till nåt som rör sig av sig själv utan att göra av
med energi...snarare tvärtom att varje meter gör dig
starkare.

Det sägs att 45 minuters löpning motsvarar en
ordinär dos morfin när man använder det som medicin.

För några år sen förskrevs inom vården i Sverige
ca 100 000 uppmaningar till fysisk träning, mest löpning.

På milda och medelsvåra depressioner har det
en mätbar effekt. Rekommenderad "dos" brukar
vara minst tre gånger löpning i veckan under
30-40 minuter. I stora drag.

Under löpningen nu för tiden tänker jag mest
på fitta.