Det sjuka friska.

Det friska sjuka.

Jag vill vara en maskin.

Det hårt blomstrande idiotiska.

Det trist slokande förnuftiga.

Det fullkomligt döda normala.

Det superskönt levande naturliga.

Den svenska konventionella likstelheten.

Jag vill vara en maskin.

Jag orkar inte med mitt saligt flödande själsliv som inte passar in någonstans bland allt det vuxna traditionellt medelmåttiga att sitta och fördriva tiden livet tiden genom att glo på TV på något medelmåttigt program eller internet som är sällsamt själsdödande meningslöst.

Det svenska fantastiskt kärleksfulla gränslösa engagemanget hos de strålande människorna som vaknar på morgonen med ett spritt i sina kreativa apparater och som sjunger till frukost.

Jag vill vara en maskin, för jag orkar inte med min fenomenala storhet, mina grandiosa drömmar om kunna fullkomna folks glädje, men alltför ofta får man en tråkig respons från människorna som har sina innersta drömmar djupfrysta i väntan på ett annat mycket bättre liv i vilket kärleken och längtan inte gör så förbannat ont i en fullständigt perfekt tillvaro.

Mitt liv blev helt fel från början känner jag och ser så brännande klart och så skrattar jag högt.

Jag vill vara en maskin blänkande fin och producera några helt ändamålsenliga prylar, helt ofarliga, brandskyddade, som inte alls har med sexualitet att göra, sexualitet som kan vara så glödande skönt, när låg jag senast med en kvinna? Jag minns inte. Det finns åtskilliga saker som är mycket viktigare och roligare än sexualitet och det dessutom på ett intressant och allmänbildande sätt, som På spåret, men ack jag ljuger för sexualitet kan vara så jävla härligt, vansinnigt befriande, glödande skönt och metafysiskt gränsöverskridande och psykiskt själsligt helande, som ett mysigt sammanträde i Svenska Akademien, och Kungen med ain självklart djuriskt besatta uppsyn, fy fan vad underbart och typiskt svenskt. Hellre att det brinner än att det står totalt still! Jag vill vara en maskin blänkande fin och producera några helt ändamålsenliga prylar som folk kan vara så där uppspelt och euforiskt överlyckliga över. Sorgen per capita över allt som har gått förlorat i den mentala istidens zombiefierande samhällsstrukturer.

Det friskt sjuka och det sjukt friska, och att strålande av hänsynslös lycka sjunga högt mitt julhandeln och att älskande le mot alla man möter. Det är så det ska vara, så varför gör jag det inte? Varför inte bara balla ur? Vad har jag att förlora? Min monumentala alienation.