Jag har ingen karta till stjärnorna
Som täcker mina handleder och armar
Inte ens ett tunt spindelnätsmönster finns
Att beskåda på genomskinlig hud

Jag har funnit andra vägar nu
För hur man flyttar smärtan utanpå

Men redan innan jag visste bättre
Var det inte stjärnkartor jag ritade
Utan ett djupt jack i mitt vänstra ben

Ärret finns fortfarande kvar där
Likt ett minne från min dumhetstid

Det har gått långt över ett år
Sedan jag lät kniven falla för sista gången
Ur min darrande hand likt tårarna
Jag bara kunde fälla under fysisk smärta då

De faller utan svårigheter för mig idag
Även om jag fortfarande oftast döljer dem noga

Så den enda karta jag kan följa till stjärnorna
Är den som syns på en mörk natthimmel
Genom tårade ögon och svidande meningar