Verklighetens Ingen
är för utbredd
trots måttande och stegande;
avbillning,
drömspädning,
timtöjning,
avslöjning;

för ”i verkligheten är [jag] ingen”

Dagböckerna börjar 1963,
fem år för sent

Jag var fjorton;
borde skrivit från 1958

men minns ändå mycket
ur de år som föregick dagbokandet
när jag lyssnar
på min egen nutida inläsning
av det jag skrev 1963 och fortsättningsvis:

bilder av Elvisomslag,
av svarta RCA-EP-skivor;
den blaskgula pickup'ens tunga kontakt
med vinylsnurran;
Tryin' To Get To You,
One-Sided Love Affair

bilder av Bigglesböckerna
med gröna ryggar
och författarnamnet W. E. Johns

bilder av gråhunden Kim,
mitt ständiga sällskap

mallrikarna i plöjet
ovanför Kilaån

mitt såsmåningomrum
i ett gammalt hus på gården,
med kuvert från hela världens brevvänner
uppnålade på ena långväggen

kojan uppe i Kolmårdskanten,
över Kiladalen

åren i Tuna skola;
bläckhorn, raspig penna,
blyerts, kautschukar,
häften, böcker, uppsatser,
teckningar,
cykling till och från
längs Riksettan,
brännboll i skolparken
under ädellövträden
vid den lilla kullens runstenar

Da doo ron ron på jukeboxen
i Tuna Motell

rundbana med pojkcykeln
på motellets grusplan,

enkronas chokladkaka

småningom skoldanser,
Barbro Larssons haka
på min vänstra axel;
foxtrotkroppar i sexkänningar


och framför mig,
på min mentala vaxduk,
ligger resultatet av dessa vaskningar
ur åren innan dagbokskrivandets begynnelse;
en liten hög guldkorn
återfunna
med dakbokandets 1963
som vantagepoint; i utsikt bortöver,
genom kreativa barndomsår

men också minnen av mörker, oro
och känslor av overklighet
i vilka t.o.m. Mamma kändes overklig,
vilket Dr Paul Eriksson bekymrat bedömde
som ”inte bra, inte bra”...

men jag kom ur dessa perioder
på gränsen till ett okänt mörker,
och från och med sommaren 1963
har jag svart på vitt om barndomens övergång
i tonårstid och adolescens,
till den verklighetens Ingen
som Gunnar Ekelöf beskriver i Färjesång