Minnets förflutna taggar biter efter många år, ännu nu likt tårar av etter.
Känns som det var i går, du dog ifrån mig och alla mina uppgifter är nu slut. livets självpåtagna mening har upphört med frånvaron av ett andetag.

Jag ser fönstrets ljus speglas i det miljövänliga treglassystemet, som aldrig behöver rengöras.
Det är kanske smutsigt eller är det mina tårar som speglas.

Tidsminnen är väl det ända, som kan vara något att sysselsätta sig med, när morgonljuset ännu vägrar ge dagen en mening.

Jag hämtar ett papper och skriver skriver ned.

Punkt1;
I går på morgonen var ännu mina uppgifter som vanligt. Torkade upp vid sängen, du hade kräkts, men bara lite.
Rättade till sänglinnet innan sjuksyrrorna från palliativa skulle komma.

Frukost behövdes inte, numera levde du bara av dina sprutor och en och annan näringsdryck.
Denna drack du endast när din kropp förmådde sig att svälja.

Minns inte ifall jag åt någon lagad mat.
Jag får tänka efter, hade jag själv ätit något,
kanske i går.


Du kommer aldrig tillbaka, tiden när väntan hade en mening är slut.
Borde nog gå ut och äta, sitta hemma och vänta är väl ändå ingen mening.

Din nyckel kommer inte att sättas i dörren och jag kommer inte att få höra att du säger ”hej” och jag svarar ” vad länge du blev borta idag”.

Du kände dig ovanligt rastlös och orolig i går.

Vi beslöt då gemensamt att du och jag, skulle åka upp till lasarettet. Till vilken mening frågar jag nu.

Du blev hämtad i transport.

Vi sade bara ett hej då, vi ses på lasarettet.

Jag bäddade sängen, städade och bäddade även min sida av sängen.
Katterna behövde få tröstmat och rensade lådor. allt skulle vara klart tills du kom tillbaks och tiden skulle kanske fortsätta som vanligt.

Samtalet från lasarettet kom innan dagen tog slut.

Punkt 2;
”Vi kunde inte göra mera nu, hennes kropp orkade inte fortsätta..” Samtalet var ganska kortfattat.

Står nu i hallen, har tagit på mig ytterkläderna. Beslöt, att jag nog skall gå ut för att få ett mål lagad mat.


Listan som jag börjat skriva får vänta, jag har all min tid på mig att göra den klar.

Ser mig omkring, allt är i ordning inga ljus tända. Tänker förstrött att dagarna innan jag föddes, då dog min mormor på julafton, lämnade alla i sorg. Tog jag över sorgens livsöde när jag en månad senare föddes?

Frågor utan svar, de kommer att skära som splitter sönder all julglädje för hela min framtid.
Min egen käraste vän av vem fick du ta över ditt liv och dess mening.

© Bosse 6 december 2020.