Tack för allt du gav,
Tack för att du fick mig att tro på mig,
Tack för kallprat och varje varm kram,
Av kärlek kan du inte, ock heller jag,
Tvinga den andre att göra avkall på sig.

Du är underbar och förtjänar mer än det jag gav,
Jag försökte så hårt jag bara orkade, du vet,
Du hade koll,
För det blir aldrig bra,
Om den ene tvingas leva i den andres roll,
Att välja vem handlingens börda ska bära till sin grav,
Är ett otyg vi båda för godhjärtade äro för att klara av.

Jag vill se dig leva,
Jag vill se dig frodas,
Jag är den leran på botten av varthän du borde leta,
Du förtjänar liksom jag det liv båda inte fann,
I varandras motsats älskande famn,

Förblöder när jag för bladet över med ett snabbt snitt,
Över hålvenen på den som höjer sin hand mot din kind,
För han har sagt sitt,
Jag lovade dig trygghet så länge du själv ber om den så kommer jag,
Om det behöver du ej bli påmind.

I hela livet betyder detsamma fortfarande,
Jag är din vän och ett löfte är ett måste,
För jag finns där för dig som en vän,
Men aldrig vakandes,
Ord skrivna i sten motsvarandes eden,
Jag håller tills jag ligger under ord skrivna i sten.

Kalla på mig oavsett vad en vän slåss med,
Så kommer jag i enlighet med min plikt,
Jag hjälper dig för att jag älskar dig,
Ditt drömliv var ju trots allt bara för olikt mitt.