det är vindstilla. ett grått statiskt vinterljus vilar över parken utanför mitt fönster. det är alldeles stilla och orörligt när grenverken avtecknar sig mot den intetsägande och livlösa himlen. det ger mig nästan förnimmelsen av att parken är nedsänkt i en grå stilla sjö. det finns ingen karta och kompass längre, förmågan att navigera utifrån stjärnhimlen är det enda som finns kvar i dessa tider. instinkt och intuition är mer framträdande när vi ömsar skinn, kalibrerar våra själar för det nya karga landskapet i vilket vi tvingas framleva våra liv. för mig har litteraturen och skapandet blivit allt viktigare. bredvid propavanet och imovanet på nattygsbordet ligger orons bok som jag ströläser ibland på kvällarna. om ett märkligt splittrat medvetande som kommer till utryck i en gudlös tid, ett ansikte i en krossad spegel som fogar ihop sig självt med hjälp av skrivandet. jag absorberas av formuleringarna och den fjärillskänsliga språkhanteringen som vatten av en tvättsvamp. en mjuk och behagfull prosa som rytmiskt sipprar fram i natten likt en förtrollad bäck från en annan planet. en känsla av samhörighet som smyger sig in i mitt hjärta, ett vackert och egendomligt universum i vilket jag svävar som en hänförd kosmonaut.