Drömmar är inte till för att uppfyllas, de ges oss som vägkost i livet, ofta i situationer vi inte ens kunnat drömma om. Och visst är det väl så att också realister kan ha drömmar, inte bara sådana orealistiska drömmare som jag? Åtminstone vill jag tro det.

En av mina drömmar kom rätt sent i livet, på en sen kvällskonsert där tenoren Wynford Evans sjöng elisabetanska sånger till Carl Shawitz ackompanjemang på luta. Evans röst var så avspänd och levande, mjuk, att jag efter tio minuters lyssnande plötsligt kände hur all jobbstress försvann ur halsen, nacken, axlarna, ja bara rann av hela mig. En äkta röstdusch. Kanske var jag extra känslig för ljudets väg i kroppen efter ett par kurser  i meditationssång för professor Iégor Reznikoff,  svårt att säga. Den tidiga gregorianska sången med hans metod öppnade hos mig både öronen och kroppen för vibrationerna och de harmoniska övertonerna. Lärde en att simma i de naturliga harmoniernas ljudvåg. Väckte drömmen att få jobba med rösten. Idag är det än mer den inre rösten som är viktig, den som kommer till uttryck när vi skriver här i vår gemenskap. 

Drömmar lever och förändras medan man är i dem. För mig blev det då både talröst och sång. Och en parentes en gång framför en teveapparat där några barn och vuxna bänkat sig för att se en film från en konferens kring hörselskadades tillvaro. Det enda jag minns av filmen var ABBAs sång I believe in angels. Den sjöngs, spelades och tecknades för publiken. Och hur den tecknades !!

Det var min allra första kontakt med teckenspråket, och det visuella språket  var som den vackraste dans. Jag baxnade och njöt, tog in tolkens delikata bågar och handrörelser. Tillsammans med musiken blev det ett minne jag ständigt, med en nästan översinnlig glädje bär med mig både på näthinnan och inom mig. 

Till saken hör att teckenspråket på den tiden inte syntes ute i samhället. Idag har covid-19 gjort det ständigt och självklart närvarande. Uppsjön av teveprogram med regeringens  och hlsovårdsmyndigheternas information om hur covid-19 ska hanteras just idag, varje dag, har alltid nere till höger i rutan en teckenspråkstolk. Inte kan jag läsa tecknen, men de är ju inte till för mig utan för dem som inte kan höra - och som inte heller kan läppläsa ansikten täckta av masker. Jag blir så glad så glad så glaad när en språkgrupp som denna äntligen jämställs med alla andra. Beundransvärda är tolkarna som förmedlar diskussioner och informationer. Simultantolkning i tuffaste format. 

Och allt detta måste jag skriva ner för att teveprogrammet ikväll avslutades med Mamma Mia! och I believe in angels. Att musiken ... 

2020-12-12   00:46