Losskastad
ligger jag långt tillbaka
i tiden, skvalpande,
med alla storheter förvanskade
av goda råd
och tykna tilltal,
egentligheten till förfång

Såväl det allmänna avfallet
som det personliga bortfallet
är neurologiskt eruptivt,
den nya tiden
bemängd
med urbragta fattningar,
bibragta skattningar;
de ostoppbara uren
i minoritetskulturen;
rörelser på längden och bredden

svängrummen trängre,
sinnets fulla bruks
hjälpligt sammanhållna fragmenteringar
läckande som syret ur vilsekomna aniariteter

ordet på flykt
i vibrerande illumination,
egenartat och o(er)hört,
ur etymologi
genom semantik
till fonemetes fenomenologi,
hängande med bokstavlingarna
som trollsländsben
bortöver humanhorisonten
när gryningen står tidig
över matskålen
och fötterna sticker ut
under täcket
som olämpliga skämt,
liven framtunga
runt de döda punkterna,
stödtappsrörelserna till makten
i svaga scensättningar,
kölvattnade
i vanligt folks maktfyllor
där de sävligger
strandade i migrationsmigränerade
avfolkningsauror,
van(e)makten komprometterad
av åldringsmatriarker
klädda
i underbarhetens improviserade ylletröjor,
bergsmotiverade, nornoriserade,
närnorniemiliserade