Det var november och grått och trist. Snart var det dags att förbereda inför julen. Då skulle allt bli roligare och och det skulle kännas lättare i bröstet. Men allra först skulle vi ha luciatåg i skolan! Det skulle bli så roligt att få vara med och sjunga, jag brukade alltid vara med i skolans luciatåg. Plötsligt slog det mig, varför var jag nästan alldeles ensam på skolgården? Var var alla? Var försvann kamraterna iväg någonstans på rasterna? Nästa rast förstod jag, kamraterna övade inför lucia - och jag var inte tillfrågad! Det blev ännu tyngre i bröstet på mig. "Då sjunger jag väl inte tillräckligt bra då", tänkte jag och kände mig ledsen och ensam.
Det måste ju ha funnits någon mer där på skolgården, jag tror de försvann iväg och lekte någonstans. Men jag gick där allvarlig, för mig själv.
Då fick en klasskamrat syn på mig. "Lena, kom, vi övar luciasånger." "Men fröken har inte frågat mig", sa jag. "Fröken, får inte Lena vara med", sa min kamrat och vände sig till läraren Gurli, som ansvarade för luciatåget det året.
"Jo, visst, det är klart att Lena ska vara med, Lena brukar ju alltid vara med ", sa Gurli.
Så fick jag komma in i värmen i klassrummet och öva luciasånger. Det kändes ljust och lätt i bröstet på mig.

Jag glömmer aldrig fröken Gurli och min kamrat Ing-Britt, som den gången släppte in mig i gemenskapen.