Att vi envisas tro på att vi själva alltid är skyldiga
till våra gärningar och vad vi säger till varandra
är en följd av att vi är rädda för beroende.

Beroendet av våra föräldrar som vi många
gånger tycker vi inte alls vill kännas vid
utan bara tro att vi är fria från nu.

Det är i det närmaste något fult att säga
att man som vuxen inte är oberoende utan ännu
delvis styrs av föräldrarnas principer om hur
livet ska levas och vad kärlek är.

Nästan alltid när två "vuxna" bråkar så är det
ytterst sällan de är på det klara med VARFÖR
de bråkar.
Om de däremot VORE det skulle de snabbt kunna
sluta och se hur BARNSLIGT och OMOGET
de beter sig. De VILL vara vuxna men uppträder
som BARN.

Sen måste man komma ihåg att skilja skuld från ansvar.
Jag kan känna mig oskyldig till dumheter därför att jag
ännu inte befriat mig från föräldrarnas våld men jag
måste lik förbannat ta ansvar för mina gärningar eftersom
jag är myndig.

Många har en uppfattning om sig själv och sina föräldrar
som går helt i kors. Man påstår sig vara oberoende men
högaktar dem samtidigt. Egentligen har man tyckt illa
om dem hela sitt liv men högakta dem ska man ändå.
Har man den ambivalenta inställningen om dem så lär
det mesta man gör bli snett.

Det är föräldrarnas "uppgift" att älska sina barn. Inte
tvärtom. Om föräldrarna visar sig vara värda vår kärlek
så är det en annan sak.

Vi är små masochister de flesta av oss när vi tror att vi är
så fria och självständiga att vi är beredda att bära alla våra
misstag på våra axlar...precis som föräldrarnas beteende
bara skulle ha gått att skrapa bort som mjäll från axlarna.

Samtidigt som vi inte ser oss längre som rädda och
beroende barn ser vi barnet genast i den andra. Den
andres barn är dock även vårt eget.