Nybörjaren klev av trapporna och in i kontrollrummet. Han hade inte varit där mer än några dagar, men på grund av sjukdom hade introduktionsträffen skjutits upp, och han hade mest fått irra runt och försöka snappa upp detaljer kring projektet på egen hand.

Rummet var halvstort, med rum för några konsoler och tillhörande stolar, några maskiner, ett mindre bord för mat och avslappning, och några skåp för samma ändamål. En andra dörr ledde ut ur rummet, troligen till korridoren som ledde runt kraftverkets kärna.

Men det mest iögonfallande var förstås det stora fönstret framför konsolerna, som täckte nästan hela väggen i bredd. Utanför fönstret fanns den enorma cirkelformade betongformation som innehöll det nya kraftverket. Energitillverkningen skapade ett varmt ljus som speglades i en märklig grön ton som studsade mot taget och väggarna, och skapade illusionen av att det från ovan kom in varmt solljus, som om det passerat lager av lövträd. Ljuset var inte så starkt att det hindrade honom att se över hela den enorma håligheten dock. Den var så stor att han knappt kunde se fönstren på andra sidan, trots hans skarpa ögon.

Ett skarpt ljud stal hans uppmärksamhet från reaktorn, och fick honom att se bredvid sig på golvet. Från under en av konsolerna kröp en man ut, tydligt äldre, lätt överviktig och med en teknikers uniform. De betraktade varandra överraskat.

”Jag visste inte att rummet var upptaget” ursäktade han sig.
”Äh, jag försöker bara reparera de här åbäkena” svarade teknikern och drämde till utsidan med ett grövre verktyg. Han ställde sig upp och torkade av händerna från smuts.

”Du är forskare va” konstaterade teknikern och lät blicken vandra ned och sedan upp igen längs uniformen.
”Ja, började här för ett par dagar sedan. Nykläckt kan man säga.” Han log och hoppades hamna på teknikerns goda sida.
”Mhm. Aja. Välkommen, antar jag.”

En kortare tystnad innan den unge forskaren tog till orda igen.

”Kan du berätta om projektet?”
”Va? Du vet nog mer än jag, jag är bara en lågnivåtekniker, jag lagar bara trasiga maskiner och rensar avlopp.”
”Nej… jag fick veta att det mest grundläggande men inte mycket mer. Det är ett experimentellt kraftverk som har potential att generera energi för hela vår civilisation i generationer framöver?”
”Japp, det är vad de säger.”
”Men något mer måste du veta?”

Teknikern suckade tungt och uppgivet.

”Det är verkligen inte mitt jobb att lära upp nya, men jag kan lika gärna ta rast nu antar jag.” Han satte sig vid bordet och tog fram mat och dryck ur djupa fickor på uniformen, som han prompt började bälga i sig.

Den unge forskaren väntade otåligt, men han behövde inte vänta för länge innan teknikern var klar.

”Alltså, det här är en experimentell reaktor.”
”Det vet jag.”
”Jag vet inte exakt vari kärnan består, det är tydligen hemligt, men jag vet att mycket av de yttre skyddslagren, de du kan se som ringar runt kärnan, består av olika lager av metaller. Framförallt element 82 och 77.

Forskaren var förstås bekant med elementen, varje element fick ett nummer baserat på antalet protoner i en atoms kärna. Grundläggande kunskap.

”Men… element 77 är ju extremt ovanligt på jorden?”
”Japp. Det grävdes och rotades överallt tydligen för att finna tillräckligt. Det var ofta långt nere i marken, vad jag hört. Tydligen vanligare där oppe.” Han pekade lite slött mot himlen.
”Det måste gjort skada på miljön med den sortens gruvdrift…”
”Oja, men med tanke på hur illa det redan är ställt med uppvärmning och annat så var behovet av att få igång reaktorn kritisk. Det var antingen att göra skada nu och hoppas att projektet fungerar, eller att fortsätta som vanligt. Vi hade inte mycket till val.”

Forskaren tillät sig ett ögonblick av tankar. Projektet var onekligen vitalt i en värld med så enorma behov av energi.

”Men… det måste ju ha gått åt enorma mängder?”
”Till och med mer än du tror. Hela reaktorområdet är omgärdat av lager på lager med skydd, till och med dörrarna är skyddade med 77 och 82, bland annat.”
”Är strålningen så hög?”
”Periodvis ja, men då brukar vi inte få stanna så nära kärnan.”
”Men…” Forskaren kände en ökande oro i kroppen.
”Men finns inte risken att projektet misslyckas?”

Teknikern såg på honom med en blick som kunde tolkas som både trött och irritabel.
”Självklart kan projektet misslyckas. Finns aldrig några garantier. Men det är ju det minsta att oroa sig över.”
”Du syftar på risken att vi måste fortsätta med element 6-baserad energiförbrukning? Vi har redan nått nivåer som riskerar att skapa en ny massutrotning om vi inte hittar alternativ…”

Teknikern gav till ett roat ljud och log.
”Nej. Jag menar risken att reaktorn smäller.”
”Smäller? Kan den explo…” Forskaren insåg dumheten i frågan.
”Japp. Jag såg några beräkningar som låg och skräpade bland forskare och ingenjörer, jag är ingen expert, men till och med jag förstod vad de betydde.”
”Och?” Tiggde forskaren.
”Det finns en liten, liten risk för katastrofal instabilitet. Då säger det pang!” Teknikern överdrev inte ljudet, men gjorde en gest som skulle betyda explosion.
‘Men med de här mängderna energi skulle ju en explosion vara katastrofal!’
”Kataklysmisk är nog ordet du söker, gosse.”

Forskaren försökte förgäves göra några snabba sifferexcerciser i huvudet, men insåg att han förstås inte hade en aning om vilka exakta tal det handlade om, än mindre vilka material det rörde sig om i reaktorkärnan. Men med tanke på den potentiella energiutvinningen skulle en okontrollerad reaktion vara just kataklysmisk.

”Om något skulle gå fel” fortsatte teknikern ”skulle det bli en smäll som skulle ödelägga planeten. Det skulle bli en krater som kunde ses från månen, efter att dammet lagt sig. Jag vet inte hur mycket, om något, av livet på vår värld som skulle överleva. Definitivt inte vår civilisation.”
”Men… skyddsmaterialen då? Elementen?”
”De är här för att skydda från små variationer och fluktuationer, inte från en katastrofal explosion. Men med allt element 77 samlat här… jag är ingen expert, men jag skulle gissa att det skulle pulvriseras och spridas ut i atmosfären. Sedan regna ned över tid, som damm runt hela jorden.”

Forskaren var skakad i grunden. Risker finns alltid vid experimentella reaktorer, och katastrofer kan ske, men han hade aldrig trott att det fanns en risk, om ens så miniskul, för något så världsomspännande.

”Låt oss hoppas att det aldrig sker” stammade han fram mellan torra läppar.
”Låt oss hoppas att det aldrig sker” upprepade teknikern.

Forskaren fuktade sina torra, fjälliga läppar, försiktigt för att inte skära tungan mot de vassa tänderna, och hans fjärderplym skakade av rysningen som gick genom hans kropp.

Teknikern försökte, innan han lämnade rummet för att laga något annat någon annanstans, muntra upp den skakade forskaren.
”Du vet, om någon skulle överleva och betrakta katastrofen miljoner år i framtiden, så skulle de kanske tro att vi träffats av en meteor! Ha, roligt va?”