Jag älskar ditt leende, all din glädje i rougen.
Ditt röda läppstift tryggt förvarat mot min
underläpp. Även om jag vet att dina tårar vilar
under din makeup också.
Men jag älskar din sjuka, något snuskiga, humor
Din “höga panna” du försöker dölja bakom
hårlockarna med en handgest.


Älskar hur du kramar om mig
intensivt och fällorna i dina kinder,
skrattgroparna jag ramlar ner i.  
Jag älskar dina ögon.
Som du säger:
“Ser bortom tid och rum.”
Å ja, det är sant.
Du hör vad jag vill säga.
Utan att jag behöver öppna min mun.
Du känner till mina komplex
som om de vore dina.

Och jag känner vad du känner.
Precis som våra hjärtan levde i symbios.
Med samma rytm.
Samma flås.
Men älskling förlåt mig nu.
För att… jag älskar dina tårar

Jag känner till din ångest mot min hals
Vet att du har gått igenom mycket
Som inte ens jag kan förstå,
men försöker. Genom att andas
tillsammans med dig
Och ändå ville du att jag inte skulle se dem
Dina tårar. Din vattenfasta mascara ljög.
Du vände dig om.
Du sa: “Jag vill inte att du ser
mig så här nu.” Jag frågade varför?
Och du svarade: “För att jag gråter”
Men jag kramade om dig med ett leende
jag bar tack vare dig.
Och vände dig om. Och sa:
“Vet du varför jag gillar dom där tårarna?”
“Nä?” Sa du och harklade dig lite.

Jag strök med handen och
torkade med tummen över dina kinder.
Smekte lätt dina tårar
Och sa: “För dom kommer från ditt hjärta…”
Du pausade och sken upp igen.
Och svarade på ditt vanliga sätt:

“Ja, det kan du ta och skriva upp!”